STOCEHOLM den 24 Jan. Det är ledsamt när en regering vill uppträda såsom reformvän, men den reform hon : bragt å bane i verkligheten visar sig vara blott half eller alldeles betydelselös. Vi frukta dock att man måste säga detta om den förordning K. M:t i dessa dagar utfärdat anående f. d. statsråders rang; ty hvad man 1 detta, föröfrigt så likgiltiga, ämne hade att önska var helt enkelt det, att innehafvarne af dessa embeten ej, sedan de lemnat desamma, skulle, såsom hittills, bibehålla sin höga titulatur och derigenom förhindras att antingen ätergå till förut innehafvande befattningar eller yrken eller emottaga andra af lägre eller mindre ansedd beskaffenhet. Med ett ord: man har velat att med embetet äfven statsrådstiteln skulle afläggas, och att, såsom i Danmark och Frankrike m. fl. länder, en professor, en litteratör, en landtbrukare 0. s. v., som varit statsråd, sederFT mera skulle — utan de oftast för honom j: sjelf mest besvärande anspråk eller fordringar, som en så hög benämning framkallar — unna återtaga sina förra eller ingå uti nya sysselsättningar. Men hvad innebär den af en annan tidning ironiskt benämnda stora reform, som ministeren nu vidtagit? — Endast att den värdighet, grundlagen tillägger statsministrar och statsråd, skall af dem innehafvas allenast så länge de sina embeten bekläda, hvilket enhvar förut vetat och destomindre behöft förklaras, som grundlagen uttryckligen (i 34 regeringsformen) tillägger endast statsministrar och statsråd, men icke denn som ej äro någotdera, rikets högsta värighet. Alla de olägenheter för både statsråden sjelfva och staten, som medfölja det hittillsvarande förhållandet, bland annat den åtminstone förmenta nödvändigheten att bereda hvarje förutvarande statsråd en honom värdig reträtt, hvilket snart skall fylla alla residentsoch ordförandeplatser iriket med . d. statsråd, qvarstå; ja, hvad värre är, de ha, såvidt på ministeren ankommer, blif-1 vit legaliserade; ty uti fjerde punkten af detta egendomliga regeringsbeslut heter det att de, som beklädt statsministers-, riksmarskalkseller statsråds-embete, skola, sedan de derifrån afgått, jemte serafimerriddarne (!), ega värdighet näst efter statsrådets i tjenst varande ledamöter. Då detta förordnande står i strid med regeringsformen, som bestämmer att näst efter statsrådets ledamöter: justitieråden innehafva rikets högsta embeten, saknar det visserligen annan betydelse än den som enskilde frivilligt tillägga detsamma; men det visar, i förening med underlåtenheten att förklara, det benämningen statsråd skall med embetets innehafvande upphöra, en märklig benägenhet att förbehålla ministerens egna ledamöter, när de komma att afså, äfvensom andra blifvande f. d. statsråd, företrädesrättigheter, som icke borde ifrågakomma. Med det parlamentariska statsskickets utbildning följer som nödvändighet en större rörlighet af sta! srådstaburetterna; och tanken på nödvändigheten att snart lemna dessa platsen har äfven sedan någon tid stått så efvande för våra statsråds ögon, att en och annan af dem, vid dessa embetens emottagande, förbehållit sig att få behålla sina föregående befattningar obesatta. Men om med dessa anordningar någon mening skall vara, månne det verkligen skall för en häradshöfding Lagerstråle eller en professor Carlsson vara angenämt att, när de äter utöfva sina resp. domareoch lärareembeten, benämnas statsråd. Vi hafva hört berättas att en häradshöfding nere i landet ännu benämmes expeditionschef, derför att han någon tid innehaft denna befattning, liksom äfven en viss lektor vid ett elementarläroverk tituleras för expeditionssekreterare; men vi tro icke att hvarken de eller deras embetens anseende derpå något vunnit. Lika litet skulle det väl för en häradshöfding eller professor m. m. taga sig något ut eller lända till båtnad, att han fortfarande benämnes statsråd. Men häraf blir följden, att ingen, som en gång uppnått denna plats, vill eller anses kunna återgå till sin förutvarande befattning, att derför åtskilliga höga platser, som dels borde besättas med män i en kraftigare ålder, dels ock borde, såsom obehöfliga, indragas, bibehållas, samt slutligen äfven att statsråd, som befunnits på sina taburetter mindre lämpliga och sjelfmant, om det utan vidare uppseende kunnat ske, gerna lemnat desamma, nu nödgas qvarstanna, tilldess en värdig, reträtt kan dem beredas eller de blifva pensionsmässige. Detta tll utseendet så betydelselösa bruk har derför, såsom alla sociala ovanor, ganska menliga följder med sig, och man måste beklaga, att då regeringen ville sysselsätta sig med rangbestämmelser, densamma underlät att borttaga ett missbruk, emot hvilket begagnandet af titeln rikets herrar, hvilket j aldrig i dagliga lifvet — om ej på någon utanskrift å bref — förekommit, var en ren obetydlighet. . Det kan emellertid icke nekas att det till någon del beror af pressen attgodtgöra hvad i detta fall blifvit uraktlåtet, och att, om tidningar af alla färger bortlade begagnandet af f. d. statsrådstiteln, densamma snart skulle förlora sin häfd och möjligen, äfven det behag man nu fäster dervid. Ofvertygade att våra kolleger inom pressen gerna med oss skola deltaga i denna lilla reform, skola vi derför hädanefter icke begagna benämningen statsråd för andra än dem, som. verkligen) innehafva dessa förtroendeembeten. a a Kamrarnes sammankomster i dag hafva upptagits dels med i går väckta motioners hänvisande till utskotten, dels med afgitvande af nya motioner, i andra kammaren isynnerhet till särdeles stort antal, Vid remissen af hr Almqvists i första kammaren afoifna motion om räntefria låne