vida detta är en af de orsaker, som medverka lertill, att våra barn så sällan, under det utt de tillväxa i ålder, derjemte, likasom barnet Jesus, tillväxa i visdom och nåd, vilja vi ej här försöka afgöra. Det står sålunda fast, att Kristus talade let eviga lifvets ord ej i form af ett teoloviskt system, utan i den omedelbara religiösa erfarenhetens form, i hvilken form de förlifva sanna för evigt. Derföre hafva äfven dessa hans ord haft längre varaktighet, än illa teologiska systemer. De hafva öfverefvat apostelen Pauli teologiska system, medeltidens skolastiska och den protestantiska gammalortodoxiens systemer; de skola otvifvelaktigt äfven öfverlefva hela den mnuida förmedlingsteologien. Anhängarne af den gammalkyrkliga traditionen rikta stänligt mot den negativa teologien den föreråelsen, att hon låter kristendomen börja först med apostelen Paulus, och sålunda i honom ser den egentlige skaparen af den nya religionen. Vi svara: tvärtom! Det är just I sjelfve, som låten Kristus undanträngas af Paulus. Det är genom den paulinska dognatiken och teologien, som Kristi enklare, cke-dogmatiska åskådningsoch uttrycksätt lifvit allt intill denna dag i kyrkan undan;rängdt och skjutet i bakgrunden. Må man slå upp hvilken kyrklig katekes som helst, och må man sjelf afgöra, huruvida ej alla hufvudpunkter af läran om huruledes menniskan kommer till försoning med Gud, bära den svårfattliga paulinska dogmatikens färgäggning! Den kyrkligt-ortodoxa läran om Kristi ställföreträdande försoningsdöd, genom hvilken han, den oskyldige, utstod straffet ör mensklighetens synder, denna lära, hvilken rättrogenheten, med anledning af vissa yttranden hos Paulus, så ifrigt framskjuteri förgrunden, eger så litet något stöd i Kristi egna utsagor, att hon fastmera just i dessa utsagor finner sin vederläggning (jemf. Luc. 15, 11—32; 18, 13, 14; 7, 30—50). Ortodoxien tillgriper utvägen att förvrida Kristi ord för att genom detta våldsamma medel ivägabringa en öfverensstämmelse mellan honom och Paulus. Men vi säga: ära åt Paulus såsom kristen; hans kristendom är oförgänglig; ära åt honom äfven såsom teolog, nen hans teologi är förgängelsen underkastad. Alltså: Kristus var ingen teolog, till lycka för den kristna kyrkan. Men — en negativ ande var Kristus deremot i högsta grad, såsom vi i det följande skola finna.