Article Image
öfverensstämmelse med evangeln anda och bibelordets klara och tydliga utsagor. Kristendomens evigt sanna grundtanke har il våra ännu gällande symboler och kyrkliga . läroböcker fått ett bristfälligt, ofta rentaf vilseledande uttryck. En ombildning af det : ortodoxa lärobegreppet blir allt mer och mer : en oafvislig nödvändighet. Materialier för uppställandet af en ny, kristendomens anda trognare uttryckande kyrklig bekännelse, föreligga i tillräcklig mängd i resultaterna af den nutida bibelteologiens forskningar. Representanterna af den sannt vetenskapliga bibel-: teologien äro att anse såsom protestantismens enda verkliga målsmän i samtiden. Länge hafva den stela konfessionalismens anhängare i vårt land försökt att genom afugtliet ignorerande tiga till döds den nyare bibelvetenskapens satser, hvilka visat sig så obeqväma för den rena lärans anspråk på att få gälla såsom den sannt kristliga. Då emellertid denna utväg ej alltid kan med lika framgång anlitas, har man numera börjat tillgripa en annan. Man uppträder i tal och skrift mot de fruktade motståndarne, men i stället förj att hålla sig till sak, tillgriper man det uråldriga teologiska stridssättet att söka göra motståndarnes motiver misstänkta, i det man ger vinkar om deras kristendomsfiendtliga sinnelag, om att de äro partigängare, kyrkliga demagoger 0. s. v. Någon gång använder man till och med den, om möjligt, ännu oädlare utvägen att försåtligt förtyda den s. k. kritiska skolans ord och åsigter, i det man påbördar henne satser, hvilka hon aldrig uttalat, men deremot frånkänner henne sanningar, hvilka hon nitiskt förfäktar. FåUnder det att våra inhemska apologeter med dylika vapen söka bekämpa de författare, som föra den verkliga bibelvetenskapens talan, börjar intresset för denna vetenskaps vigtiga resultater att allt mer och mer sprida sig bland den bildade och religiöst väckta allmänheten i Europas flesta länder. — Vi hafva för afsigt att ånder ofvanstående rubrik tid efter annan meddela våra läsare åtskilligt af det vigtigare bland tilldragelserna inom det kyrkliga lifvet i nutiden, samt att i sammanhang dermed fästa uppmärksamheten på sådana företeelser inom den teologiska litteraturen, som äro egnade att sprida ljus öfver den teologiska vetenskapens verkJiga ställning i våra dagar. Vi åsyfta härmed att motverka intrycket af de till ytterlighet skefva och missledande framställningar af den frisinnade teologiens asigter och afsigter, hvarpå den kyrkligt-teologiska reaktionens organer inom svenska pressen ofta nog hafva att bjuda. Kunna vi derjemte hos någon eller några af våra läsare väcka deltagande för den stora och betydelsefulla kamp, som i våra dagar pågår mot de vanställande ortodoxa åsigterna af kristendomens väsende och af den kristna kyrkans uppgift i nutiden, så har vårt ord ej blifvit taladt: förgäfves. Vi göra i dag början genom att meddela följande uppsats ur en tysk teologisk tidskrift, hvilken vi rekommendera till alla deras begrundande, som äro böjda för att lyssna tilll de enfaldiga beskärmelserna öfver vår tids otro och negativa riktning inom det religiösa området. Denna negativa riktning är i sjelfva verket den i högsta mening positiva, ty då dess målsmän resa sina stormstegar mot den bekännelsetrogna dogmatikens bräckliga förskansningar, så sker detta i den friwfodigt uttalade afsigten att på ruinerna af det till marken jemnade fientliga : fästet plantera den oförfalskade kristendomens, den oförgängliga sanningens strålande fana. Den ofvannämnda uppsatsen är af följan. de Jydelse: ?Den negativa teologien.? i Den negativa teologien! Läsare, ryser du ej vid detta ord? Det är det namn, som våra motståndare hafva uppfunnit åt oss. Det är lyckligt för oss, att ordet ej är tyskt, och att menige man således ej far rätt reda på,, hvilka fasaväckande menniskor vi äro; eljest : vore det väl ute med oss. På tyska betyder nemligen negativ teologi: den vetenskap om Gud och de gudomliga tingen, som endast negerar, som förnekar allt. Och dylika förnekande teologer skola vi vara, säges det. Vi frånröfva det kristna folket allt, som för detsamma gäller såsom högt och heligt; vi undanstjäla från detta folk dess dyrbaraste trosöfvertygelse; vi undergräfva religionens och kristendomens grundvalar. Och likväl — sällsamt att säga! — vi, de negativa, förkunna från predikstolarne det gudomliga ordet; vi uttala öfver det nyfödda barnet den kristliga välsignelsens ord; ; den uppväxande ungdomen undervisa vi ire-, 1 ( Å mA Vt. Im pm ligionens sanningar och församlingens till myndig ålder komna medlemmar införa vi i den kristna kyrkans gemenskap; vi förena de älskande genom äktenskapets heliga förbund; vid grafven tala vi det eviga lifvets, tröstens, förmaningens ord — detta allt göra vi, del: förnekande teologerna. Hvilken gåtlik mot-q sägelse! Dock — hvarföre skulle vi väl förargas! öfver en missledande benämning, hvilken har blifvit oss tilldelad af våra motståndare. j Måhända skall det vid närmare skärskadande visa sig, att denna benämning i sjelfval1 verket är ett hedersnamn. Ja, den negativa! teologien har ett vida berömdt stamträd, som sträcker sig tillbaka i tiderna ända till kri-, stendomens ursprung, eller, om man så vill, le till ännu äldre tider. Hon räknar bland sina i anhängare män, för hvilka ingen behöfverl blygas; i hennes leder möta vi hjeltar, hvilka lysa såsom stjernor på mensklighetens himmel. Som den förste och störste bland de ne-lt gativa teologerna skulle vi kunna hafva skälls att nämna — Jesus Kristus, såvida ej hans största företräde just bestode deri, att han I ej var någon teolog. Kristus var ingen teolog. !, Det är en lycka för menskligheten, att han det ej var; detta är grunden, hvarför hel-l1 vetets portar ej kunna blifva hans försam-s Jing öfvermäktiga. Kristus talade ej såsom en teolog. Hans yttranden äro anderika,, djupt originella, klassiska; skarpt begränsade i formen, men af en innehållets oändlighet,f som aldrig kan fullständigt fattas eller i för1 klarande formler uttömmas. De bära en prägel af den högsta konst och af denrenaste natur derjemte. Kristus var ingen teo-l, log. Hvarje tioårigt barn nu för tiden, som i är någorlunda hemma i sin katekes och urs

22 januari 1868, sida 4

Thumbnail