Det är godt, sade hon, och svepte omkring sig sin klädning så häftigt att perlfränsarne skramlade, Den qvinna som säger nej till shawniernas höfding, då han vill bygga henne en hydda, större än hans moders, skulle vara stolt och stå upp, med sitt ansigte mot solen, och icke jämra sig som ett barn, för det att hennes folk icke vet att dö Den min och den stämma hvarmed hon sade detta, var ändå grymmare än hennes ord. Jag såg att mina böner blott skulle öka den tortyr jag ej förmådde förekomma, ty då modren var så obeveklig, hvad kunde jag väl hoppas af sonen? Drottning Esther ryckte lös sin klädning, som jag ännu fasthöll och störtade in i skogen för att möta sin son. Jag ryser ännu då jag tänker på den känsla af förfäran som grep mig, då jag såg krigarne i långa rader ga ut ur lägret, målade och prydda med granna fjädrar, hvar med sin stridsklubba och yxa, för att låta tre varelser af mitt eget folk, mitt eget blod, plågas till döds. Jag vågade icke sjelf bedja om nåd för för dem, men sände ett bud med löfte om den rikaste lösen, och med en allvarlig vädjan till höfdingens ädelmod. Budet återkom utan att hafva erhållit något svar. Jag kunde ingenting mera göra, men allt som timmarne skredo, blef mitt hjerta så tungt; det var som om en blodskuld hopade sig deröfver. Natten kom, svart och mörk som en graf. Hela stammen, äfven qvinnor och barn, hade gått ut i skogen och jag var allena i det stora huset, nästan ensam i hela byn. Det var något mera fasaväckande än ja kan beskrifva, i-det djupa mörker som ktt sig öfver skögsöknen, och i de vilda