STOCKHOLM den 22 Jan, . Innevarande riksdags första politiska debatt egde rum i går i första kammaren. Grefve Henning Hamiltons framställning med anledning af den kongl. propositionen om statsverkets tillstånd och behof, hvilken öppnade debatten och blef hufvudanförandet under densamma, kunde knappast betraktas såsom något angrepp på denna proposttfon i sin helhet eller i allmänhet; ehuru talaren begagnade tillfället att i förbigående rikta ett klander mot en och annan regeringsåtgärd, såsom t. ex. mot de utländska gevärsbeställningarne, ett klander, som drabbade icke mindre skarpt derföre, att det framfördes med denna lenhet i formen och detta fulländade hofmannaskick i tonen, som denne talare så väl förstår att använda. I sjelfva verket skulle man kunna säga, att grefvel Hamilton blott ville, såsom ordförande bland riksgäldsfullmäktige, gifva statsutskottet del af de åsigter rörande den finansiella ställningen för ögonblicket och för den närmaste framtiden, till hvilka han kommit under utöfningen af nämnde befattning, som sätter honom i tillfälle att på nära håll blicka in i finansförvaltningen, på samma gång som den ger honöm anledning att följa företeelserna inom penningmarknaden och affärslifvet. Grefven inledde sin framställning med några ord af erkännande af regeringens sparsamhet i anslagsfordringar, hvarefter han uttalade sin tillfredsställelse öfver att jernvägsmedlen blifvit upptagna i den ordinarie budeten, hvarigenom vunnes fördelen af en starkare kontroll öfver dessa medels förvaltning, hvilket väl kunde vara i sin ordning vid en uppbörd uppgående till sex millioner rdr om året. Han rekommenderade dessutom ett skarpare särskiljande mellan byggnadsoch trafikstyrelsernas verksamhetsområde än som hittills egt rum, så att icke hädanefter anläggningar äfven utom stationerna, . hvilka i sjelfva verket måste såsom nybyggnader anses, komme att af trafikmedel bekostas. Ofvergående till: inkomstberäkningarne fästade sig grefve Hamilton endast vid den till 14 millioner rdr beräknade tullinkomsten, en beräkning, som han befarade vara alltför hög. Talaren genomgick summariskt tullinkomsternas historia ända från 1841. Det karakteristiska för denna del af talarens framställning var att han betecknade det från nämnde tid följda system i tullagstiftningen såsom en tillämpning af den grundsatsen, att om man vill öka tullinkomsterna skall man nedsätta tullafgifterna, nemligen såvidt fråga är om varor, som ej tillhöra de oundgängliga lefnadsbehofven. Tullintraderna hade på detta sätt befunnit sig i stark tillväxt intill 1862, efter hvilken tid en återgång inträffat. Vid sista riksdagen beträdde man en ny väg, i det man förhöjde afgifterna för att öka inkomsterna, anlitande man dervid sådana artiklar, de s. K. kassaartiklarne, hvilka icke åstadkommas inom landet, men ingått i den stora mängdens förbrukning såsom nödvändighetsvaror. Men icke heller detta hade hjelpt. Importen vore nemligen beroende af konsumtionsförmågan och denna åter berodde ytterst på förmågan att betala. Med andra ord, importen och dermed tullinkomsterna vore beroende af välmågan i landet. Vidbedömande af utsigterna för tullinkomsterna hade man alltså att göra sig reda för huruvida anledning förefunnes att betrycket i landet kunde till år 1869 afhjelpas. Talaren ansåg det icke sannolikt. Förlidet års dåliga skörd komme, i tal:s tanke, att egentligen i år Visa sitt inflytande. En god skörd detta år kunde öka välmågan i höst, men äfven om. detta inträffade, vore ej mycket att deraf hoppas för en ökad konsumtionsförmåga nästa år. Väl vore att under nyssnämnde förutsättning hoppas, att jordbrukaren skulle komma i något bättre ställning och möjligen se sig i stånd att betäcka det deficit, som förlidet års dåliga skörd förorsakat, men sannolikt finge han ej tillgångar att derutöfver öka sina utgifter. Ginge man derefter till handtverkerierna, förspordes från nästan alla deras idkare klagan öfver bristande sysselsättning. Med fabrikerna syntes det förhålla sig något ånnorlunda; men dels vore talaren ej fullt viss på riktigheten af uppgifterna i kommerskollegii berättelser, dels vore det ej alltid visst, att behållningen stege med en ökad tillverkning. Slutsumman af grefvens öfversigt af de olika samhällsklassernas ställning blef, att han ansåg, att befolkningen ej komme att få råd att under nästa år öka sina utgifter. Hvilket vore nu klokast, sporde han härefter, att riskera att möjligen få något öfverskott eller att få en brist? Öfverskotten vore visserligen icke att rekommendera, ty dels samlade man engarne i statens kassor i stället att lemna dem i folkets fickor att i näringslifvet fruktbargöras, dels vore man vanligen ganska frikostig vid deras användande; men det vore en annan olägenhet förbunden med att gång på gång beräkna inkomsterna högre än de i -verklig-! heten komme att utgöra, det skulle nemligen småningom skada landets kredit. På rundaf allt detta önskade talaren att tull-. mkomsterna måtte beräknas åtminstone en half million rdr lägre än i den kongl. propo-l. sitionen. Utgiftsstaten vidrörde grefve Hamilton blott . helt hastigt, i det han af det begärda gevärsanslaget tog sig anledning förnya uttrycken. af sin önskan, att regeringen måtte använda de medel, som i detta hänseende ställdes till). dess förfogande, för att utveckla den inhem-.