olika de än måtte vara i smak och böjelse, dock ej genom två års vistelse under samma tak, småningom skulle i någon mån lära rätta sig efter hvarandra. Kanske två mera olika menniskor än Varnham och jag aldrig på detta sätt sammanträffat, men sedan det första tvånget genom dagligt umgänge blifvit bortnött, dröjde det ej länge f än Varnham blef mig både en värderad vän och en omsorgsfull läråre. pEfter dessa två år var Varnham myndig. Han var i besittning af en tillräcklig, ehuru icke stor förmögenhet; han beslöt att göra en resa i utlandet och sedan komma hem och låta prestviga sig, ty hans uppfostran hade varit beräknad på inträde i det andliga ståndet. Det var en sorglig dag för oss då han lemnade prestgården; den tomhet som då inträdde, tycktes aldrig vilja gifva vika för gladare tider. Fyra veckor efter denna dag hvilade min far i grafhvalfvet i sin kära kyrka. Min milda moder hvarken gret eller klagade, då hon såg sin ungdoms älskade föras till den plats, som var honom beredd bland hans högättade förfäders granna sarkofager; men tre veckor senare stod ja ensam i verlden, ty då var hon ocks dö I två långa nätter satt jag bredvid den sköna själshyddan tyst och utan tårar, som i en vaken dröm, Men sedan brast det band, som återhöll min sorg. Jag sjönk till golfvet och mitt lif tycktes mig skola flyta bort i tårar och klagan. Slutligen blef det alldeles mörkt omkring mig, en skarp smärta genomborrade mina tinningar, tycktes det mig, och jag minnes ingenting mer. Då. j jag återfick sansningen satt Varnham vid min sjuksäng; läkare och sköterskor gledo ljudlöst genom rummet och det var tyst som i en graf omkring mig. Jag var mycket trött och svag, men jag kom ihåg att min mor var död och att jag hade svimmat bredvid hennes Säng; Jag hviskade en bön att ännu en gång få aterse henne — hon hade varit begrafven i tre veckor! Varnham, som 1 Paris fått höra att min