I Posttidningen för i förgår läses en poli tisk uppsats, som synbarligen är af half officiel natur och som vi derföre, anse os böra bringa till våra läsares kännedom. De lyder sålunda: Sparsamheten är en herrlig sak, en kar dinaldygd för den ekonomiske samhällsmed. lemmen; men den är derjemte en ömtåli, växt, säger man, som icke rätt gerna trifve i vårt kalla klimat och som fordrar en dub belt så noggrann omvårdnad hos oss mot de lyckligare länder, der allt växer af si; sjelft och der man plockar till och med bröt på träd, utan jemförelse med det barkbröd vi i nödfall begagna. Det har blifvit e modeaffär att vara sparsam i affärer. Inge kan med mera uppriktighet, mera nöje gån på ett såj ovanligt förståndigt mod än vi endast man icke kastar sig i den ena ytter ligheten från den andra, icke råkar ut fö Sceylla, när man vill undvika Charybdis, si att det går med oss som med den hushålls. aktiga vestgöten, som lyckats vänja si häst af med äta, men icke hann fortsätt: experimentet med att inbespara äfven vatt nandet, emedan hästen — dog. In medi congistit virtus, sade romarne på sin tid; octl vår tids kloka menniskor känna nog ocks: den satsens axiomatiska sanning; men — tyvärr är det icke alltid de förständiga, som sända opinionens väder och vind öfver landet. Dygderna, drifna till ytterlighet, få lätt en ful fysionomi, ur hvilken de sköna dragen till oigenkänlighet försvunnit; snälheten kar gerna byta kostym med slöseriet, det förändrar ingenderas natur, och båda kunna. liksom köld och eld, fastän hvarandras motsatser, visa likartade resultater och framkalla samma verkningar. Om man, för att begagna ett exempel, tillämpade hatet mot lyxen i dess konseqvenser, hvarest skulle man stanna innan en mäned industriidkare blifvit ruinerade?j och kunde man uppfinna ett radikalare medel att skjuta dss tillbaka i civilisation och kultur — om ock icke ända till tiden, då våra vördade förfäder promenerade i djurshudar — än just genom en riktigt genomförd anti-lyx-förening? Man köper blott svenska fabrikater till lyx, invända lyxhatare. — Godt, men hvar är gränsen för begreppet lyx och hvarför skulle vi förmena, i detta fall. som andra, hvar och en att köpa det bästa för billigaste pris? Om det förmögna fåtalet kan välja efter smak, utan hänseende till medlen, icke kan flertalet göra det. Antingen måste dessa försaka en mängd till behof blifna artiklar, eller också köpa öfver sina tillgångar. Itt sådant räsonnemang är i grunden lika orätt som — opatriotiskt. Vi tro derföre att antilyx-föreningar, välmenande till sin uppkomst, hvarken till sin id äro riktiga eller till sina följder blifva välgörande — om de komma till några praktiska följder. Och dessutom :i hela detta sträfvande, hvilken skarp motsats mot nutidens bemödanden att närma nationerna till hvarandra, borttaga hämmande skrankor dem emellan, underhålla ideoch varuutbyte samt utplåna de fordna begreppen om att den ena nationen ovilkorligen måste vara den andras fiende! För den, som vill spara — och hvilken vill icke det nu för tiden! — men med klok beräkning, utan att, som man säger, kasta ut barnet med badvattnet, finnes en hufvudregel, som ingenting har med lyxhatet att skaffa och som icke skadar någon, nemligen: lef efter dina tillgångar. En förening, som kunde hos sina medlemmar inplanta denna enkla sanning, skulle uträtta långt mera, än y allt tal mot lyxen i den eller den formen. Tidsmomentet är sådant för staten som för den enskilde, att han måste vara sparsam, nu som alltid och mer än alltid; men den ene som den andre bör se sakerna an med den lugna beräkningens klarblick och icke med den passionerade ifvern hos den,