(Insändt.) Vårt myntväsende. I Postoch Inrikes tidningar för den 2 Jan finnes rörande vårt myntväsende en uppsats hvilken har framkallats genom den export a prägladt silfvermynt, som en tid bortåt skal hafva egt rum. Att det egnas allvarliga betraktelser åt vårt myntväsende, som i landets intresse ovilkorligen tarfvar en snar och genomgripande förändring, är särdeles förtjenstfullt, men att dervid åsigter uttalas, som sakna både vetenskaplig och praktisk sanning bör ej lemnas oanmärkt, helst som det påstås att författaren till nämnda uppsats är uti en framstående och betydelsefull ställning till vården af vårt myntväsende. Hvar och en vet att svenska snecien, som hos oss representerar 4 rdr, är till korn och skrot bättre än det nominelt motsvarande myntet i Nörge och Danmark, Det vill med andra ord säga att 4 rdr sv. rmt äro effektivt mera värda än 1 norsk specie eller 2 rdr danskt riksmynt. 5 Deruti ligger ju påtagligen ett stort fel, hvarom ingen tvist kan uppstå, ty detta förhållande måste leda till utförande af svenskt silfvermynt till grannländerna vid samfärdseln med dem genom resande och vid bestridande af de utgifter för uppehåll och små uppköp som dessa göra. Men-om dessa resande och andra personer, som anse sig finna räkning vid en dylik silfvertransport imindre skala, alltid kunna få vexlar, betalbara vid anfordran, till ett pris som ungefärligen motsvarar det verkliga värdet på såaväl det norska som det danska myntet, eller den omnämnda hamburgerthalern, så våga vi påstå att hvarken de, ångbåtsskeppare eller deras besättningar, skulle utföra prägladt svenskt silfvermynt. — Detta. gäller utförseln i liten skala och hvad exporten i stora qvantiteter angår så gäller samma regel med det tillägg att ingen klok man torde begära specier i stora qvantiteter till utförsel, om han kan få motsvarande effektiva värdet i omyntadt silfver till ett pris, hvartill det rätteligen bör erhållas, ty nöjet ensamt att nedsmälta myntadt silfver eftersträfvar väl ingen. — Deraf måste ofelbart följa att när myntadt silfver i nämnvärd skala föres från ett land till ett annat, sker det deörföre att omyntadt icke kan fås till gångbart pris. Vidare måste följa, och af hvarje affärsman såsom riktigt medgifvas, att, utom i fall af kriser, då endast hård metail af de ädla slagen kan tillfredsställa de förskräckta och upprörda sinnena hos såväl banker som hos publiken, kan det ej gerna falla någon in att skicka hvarken myntadt-eller omyntadt silfver till andra länder, om vexlar kunna erhållas till gamma pris som myntets eller silirets verkliga och löpande marknadsvärde. Dessa satsers riktighet i det praktiska lifvet torde ej kunna jäfvas och då måste det blifva tydligt och klart att kursen är den enda faktor som untler normala förhållanden kan tagas i betraktande för att hindra de ädla metallerna och deraf präglade mynt att gå från ett land till ett annat. Kan således kursen icke på ett naturligt sätt upprätthållas i önskad riktning, då är också helt naturligt att en tillfällig export af ädel metall eger rum och deröfver gör upplyst, praktiskt och opartiskt folk ingen anmärkning. Detta påstående att kursen ensam mäktar hindra mynteller metallexport, förklarar den officiella tidningens författare innebära en påtaglig förvillelse, men det är just deremot som vi, på ofvannämnda grunder, tillåtit oss nedlägga denna reservation. Har sålunda sedan 1854 en förlust af en