TEATER. Dramatiska teatern; En skavank, of M. Goldschmidt. En skavank, så kallas detta stycke i originalet liksom i öfversättningen. Ordet tillhör i båda språken det folkliga uttryckssättet och betecknar ett fel, ett lyte, men af lindrigare beskaffenhet. Den sats författa ren här yrkar och sökt dramatiskt genomföra, är, att vi alla i vårt lif eller vår karakter ega någon Cskavank?, som troget följer oss, att det ej tjenar till något att söka för sig dölja eller för andra öfverskyla en sådan, men att också dessa skavanker, om de öppet erkännas, föra en viss lycka med sig, liksom man far varligare med den hast som har en skavank i ena benet, med den kopp som fått en spricka 0. 8 V. hvilka derför stå längre bi än de från början felfria. Nekas kan ej att denna kenbarkt po sadox innesluter möjligheten af en drama tiskt liffull och intresserande handling. Men har närvarande författare lyckats åstadkomma någon sådan? Det är frågan, som vi skola undersöka. När en författare, i likhet med Goldechmidt, länge sysselsatt sig med en art af vitterhet och sedan plötsligt kastar sig in på en annan, som ej står i närmare sam band med bang förra och egentliga fack, så fr det naturligt, att han till det nya diktområdet medför och på detsamma söker öfverflytte en del af den teknik och det framställningssätt, med hvilket han genom långvarig öfning blifvit förtrogen. Goldschmidt har länge och med skäl åtpjutit erkännande som en af Danmarks bästa vovellieter; hvad under således, om vi i En skavank, för öfrigt hans dramatiska förstlingsarbete, äldre än Svedenborgs ungdom, fast först i år uppfördt, spåra talrika och delvis störande lemningar af novellistens episka anläggning och odmodiga bredd i utmålandet af enskildheterna? När härtill lägges, att författaren är dansk, eåledes begålvad med eit enkom för smärre enskildheter nvtbildadt konstnärssinne, så är det ganska förklarligt, att han i detta arbete kunnat låta detaljskildringar och minutiösa analyser intaga ett så stort rum, att hen i njelfva anläggningen med sitt förspel, sina många och länga monologer och sin något orediga scenindelning visat sig som ny egynnare på det tekniska området, att sjelfva karakisrerna i hans stycke ej utveckla sig i dramatisk MINDg, utan en: dast påverkas utifrån 0. 8. V. Men genom den episka bredd, hvermed författaren utdragit de tre akterna af förspelet, får åskådaren god tid att eftersinna en annan och för styckets framgång högst vigtig fråga. Är det nemligen så alldeles säkert att de der skavankerna, som författaren här framställer och analyserar, äro bloti och bart skavanker? Prokurator Severin har, enligt eget erkännande, on gång begått ?er hård, mycket hård? handling; men kan e denna, i förepelet dialogiserade uppkomst a skavanken?, i sjelfva verket rubriceras son helt enkelt — ett skurkstreck? Han låter e ruinerad och förtviflad köpman Wilse åt tvi fordringsegare pantförskrifva bland ennat et skepp, som fenne redan hos annan ma