STOCKHOLM den 7 Dec. Annu innehålla de franska tidningarne ingen redogörelse för den märkliga session lagstiftande kåren, då till behandling företogs aterprllattonen rörande den romerska rågan. Vi anse oss emellertid ur en korespondens från Paris böra återgifva en ortfattad resumå af det märkliga tal, som Jules Favre vid detta tillfälle höll. Korrespondenten berättar: Sällan har jag sett ett sådant tillopp till lagstiftande kåren. Den italienska frågan, som på samma gång tillhör själarnes och politikens område, har förmågan att upp röra alla sinnen. Bör man lemna påfven åt sitt öde, såsom hädanefter onyttig kasta den stora katolska principen åsido, hvilken ; hittills i så mårga ärhundraden har upprört. och nästan beherrskat Europa från söder och vester? Bör man frångå den moderna rätten, folkens rät att välja sina regeringar, : och återupptaga läran om den gudowliga rätten? Fruktansvärda frågor, om hvilka det tillkommer vår främsta politiska kår att uttala sig! Det är för att åhöra dess dom, som man tränges i dess dörrar, i de förlorade stegens sal4, på läktarne i gångerne, öfverallt med ett ord, der en mensklig varelse med mycket omak kan uppehålla sig. Från den läktare, der jag befinner mig, ser jag en mängd vackra qvinnor, bland andra fru Claude Vignon, den bekanta förtjusande och skick liga bildhuggarinnan. Bland männen möter min blick herrar de Lagutronniere, SaintAmand, Dupin, Kern, öfverste Fav6, Conti, Petetin och hundratals andra. På ministrarnes bänk befinna sig herrar Vuitry, Rouher, Forcade de la Roquette och några andra. I salen på sina platser alla de deputerade, lugna, allvarliga, uppmärksamma. Jules Favre är den första, som uppträder på tribunen. Han är blek. Hans ansigte bär prägelno af sorgsenhet och en viss högtidlighet. Man anar, att hans tankes digerhet nedtynger honom och att han på förhand inser, af hvilken betydelse den skall bli för landet. Genast i början kastar sig talaren midt in i frågan. Man måste veta hvad man vill och hvart man går, säger han. Vill man upplösa Italien? Vill man låta påfven falla? Hvad man än må vilja, måste man gifva det tillkänna. Jules Favre klandrar härefter mycket häftigt den sista expeditionen. Det är åter, menar han, en af dessa expeditioner utomlands, som Frankrike så lifligt beklagar, som komprometterat dess finanser, dess fana, dess principer, och hvilken likasom expeditionen till Mexiko den lagstiftande makten aldrig kan betrakta annorlunda än som en olycka. Hvad den första expeditionen engår, den, som var alsedd att bämnas No vara och göra Iialien fritt från A!perna till Adriatiska hafvet, så gillade talaren den. Det var helgandet af en princip, verkställandet af Frankrikes gamla politik. Alla måste gilla den, ty det var icke likgiltigt för Frankrike att hafva eller icke hafva Österrike vid sina gränser. Det var dock lätt att förutse, att åsynen af den trefärgade fansn på Alpernas topp skulle blisignalen till en mera enfattande frigörelse. Man borde vänta sig det, och i sjelfva verket har resultatet också blifvit detta; och man befann sid piötsligt utanför Rom. Ha vi sedermera i dess fördomar gjort den öppning, om hvilken en ryktbar halfofficiel brosehyr talade år 1859? — Ack nej!å utbrast talaren. SSedan dess har hvarken någon eftergift eller någon jemkning sketi. Man har oupphörligt svarat med det beryktade non possumus, som ännu i dag hejdar mm ——— 8. Hr Jules Favre uppläste härefter en lång eitation, lånad från Napoleon III, hvilken, sade han, var genomträngd af den djupaste visdom och som hen anbefallde till lagstif: tande kårens begrundande. På detta ställe i broschyren anföras den påfliga regeringens brister och nödvändigheten för henne at! försona sig med den moderna verlden och vår tids ideer. ; Hela denna del af talet gjorde ett lifligi intryck på församlingen. Ötvergående till konventionen af den 18 Sept., diskuterar och gillar talaren den men finner dock ofantliga brister deri! Moraliskt begriper man de förhoppningar, hor ingifvit; hvarai kommer det sig då, att hon rå kat bli endast en sviken förvänten å ömse si dor? Jo derföre,Satt hon varjaffattad illa, at hon innehöll ofrivilliga tvetydigheter i ställe för ömsesidigt förbindande vilkor. Frankrike borde af den hel. stolen vänta undfallenhet och aktning. Man besvarade det med ena de mest föråldrade encyclikor, den, som handlar om eamvetsfriheten och är riktac mot dessa och mot fri religionsutöfning, Franska regeringen protesterade; mel detta båtade hvarken henne eller frågan til något, och påfven fortfor att ha hos sig all: nationers konspirgigser Lifligt knot beledsagar detta yttrande a den demokratiske talaren och afbryter ho nom midt i meningen; men han fortsätte så mycket lifligare, och debatten blir bitter I Jules Favres tanke borde Frankrike ick ha stannat i Rom på ett indirekt sätt, d. v 8. genom Antibeslegionen. Deraf Le general Dumonts så pekar a beskickning Tack vare detta faktum, befinner sig de franska armen förklädd och maskerad i Rom och vi kränka konventionen. Krigsminister eger icke rättighet att på detta sätt van ställa den franska armån till en främmand furstes förmån. Detta kan gå an för mor seigneur erkebiskopen i Avranches, fom drager sig för att nedlåta sig till rollen a värlvare, säger talaren. År detta patric tism? Är det religion? I min tanke bord man vara mera bestämd och mera stolt e Jer också efterlefva vilkoren i konventioner