I LITTERATUR. Ett nytt arbete öfver Jesu lefnad. Den historiske Kristus, En serie af föredrag j med ur källorna hemtade bevis och med kronologisk beräkning ef tiden för Jesu lefnad. Af Theodor Keiw, ord. professor i teologi vid universitetet i Zärieb, Öfversätnivg af Carl v. Bergen. Med ett förord ef öfsersättaren. (Upsala, W. Schultz förlag, 1867.) Det storartade forskningsarbete rörande urkristendomen och dess historiska medelpunkt, Jesu person, hvilket sedan snsrt tre ärtionden pigår inom den frisinnade teologien i utiandet, särdeles i Tysklend, har under de närmast sistförflutna åren ytterligare tilltagit i omfattning och vetenskaplig betydenhet och bringar nästen hvarje år i dagen nya elser af skarpsinne och gedigen järdom, Bedan någon tid tillbaka är det dock nu ej längre den 8 k. Tiäbingerskolan, som går i spetsen för den historiska forskningen inom dessa områden. Det tillkommer denna skola och dess vidtberömde etiftare, den snillrike och grundlärde Ferdinend Christian Baur, den odödliga förtjensten ett bafva inom vetenskapen sökt grund lägga ett historiskt och derigenom sannt vetevskopligt betraktelsesätt af kristepdoraens uppkomst och första utvecklingsperioder, i motsats till den ortodoxa teologiens ovetenskapliga, underverksmessiga uppfattning ef kristendomen. Då all historisk betraktelse går ut på att fatia föremålet i d 83 uiveckling och då all utveckling innebär ett sammanhang mellan ett föregående och ett efterföljande, så blef uppgiften för den historiska beirektelsen af kristendomen att fatta densamma såsom elt moment — och visserligen det högsta — i sammanhanget af den religionshistoriska utvecklingen. — Sålunda sökte man på historisk väg vederlägga den konservativa teologien, söm låter kris: endomen — hvars stiftande ortodoxen ju alltid måste betrakta såsom ett underverk? — helt plötsligt skjuta upp i verldshistorien liksom på ca vink af Gud, såsom en blixt från klar bimmel. Men om ortodoxiens uppfiottning sf uppenbarelsehistorien och af lagarne för mensklighetens religiösa utveckling måste anses tillhöra en längeseden antiquerad ståndpunkt — så var Tibingersko Jan å sin sida snart i fora att förlora sig i en motsatt ensidighet. Hvaroch en är barn af ön tid — Tidicerskolans stiftere var ett barn af den Hegelska filosofiens tidehvarf. Denna filosofi med dess panteistiska gkeplynne, afspeglande sig i dess hufvudsats om det rena, opersonligt fattade tävkandet såsom det sanna, varat, kunde ej ät personligheten gifva hela den betydelse, som nutidens teistiska spekulation med rätta ånyo tillerkännt densamma. I följd häraf miste äfven en under inflytandet af denna filosofi stående uppfattning af kristendomen i mer eller mindre män vid redogörelsen för kristendomens nppkomst och utveckling låta personlighetens betydelse träda i bakgrunden. Detta blef älven fallet med Tibingerskolans framstärlning af kristendomens historia. Det var de allmänna religiösa ideerna i deras inbördes brytning och smånicgom försiggårnde utjemopande, som vid skildringen af kristendomens uppkomst gjordes till hufvudsak, hvarigenom uppmärksamheten mera än tillböriigt aflägsnades från det nya religiösa lifvets skapande upphof: stiftarens personlighet. Redan under F. Chr. Beurs lifstid — han dog år 1860 — började dock bland hans egna lärjungar en reaktion göra sig gällande mot den ofvannämnde ensidigheten ; och under det inneversnde årtiondet har af dessa lärjungar inom bibel. forskningen bildats en egen och ny skola. Det för denna skola utmärkande — vi låna bär öfversättarens f det föreliggande arbetet, dr Carl von Bergens, yttrande i sitt förord — 7är att hon — härvid polemiskt vändande sig mot såväl den konfes. sionelia teologiens kritiklösa förfarande, som mot Tädiogerskolans ej alltid fullt förutsätt. ningslösa metod vid de bibelkritiska proble. merpas löspivg — till grund för sina undersökningar rörande urkristendomen lägger uteslutande de principer, som gälla för all exakt historieforsknirg., Endast härigenom anser sig denna skola kunga åt sina framställningar gifva vetenskapligt värde; härigevom vet hon sig älven i striden mot oveienskapliga motståndare ega ungefär samma aupolikket ati blifva segervinnare, som t. ex. en väldiseiplivered trupp med artilleri och tärdnälsgevär, i fall den seammandrabbade med en oordnad skara stenslungare och iskylter.? Denna nys, strängt historiska skolas åeigter och forskningsmetod bafva vunnit stort utbredande och efterföljd ej blott i Tyskland, utan äfveni Frankrike, Schweiz och Holland. Flera af dösg utmärktäre arbeten hö!va un