tresse icke blott för alla katoliker, utan för alla kristna; ty — mente han — rubbades denna makt, så skulle det icke blott rubba den katolska kyrkans grundvalar, utan äfven skaka de protestantiska kyrkorna (d. v. 8 hierarkien, det protestantiska påfvedömet). Dä det i en så kritisk tid som den närvarande är af vigt att få höra hvad den franska regeringen har stt yttra om sin politik i en af dagens brinnande frågor, meddela vi här i sin helhet det anförande, som fränska utrikes ministern, markis de Moustier vid detta tillfälle höll i senaten till svar på det klerikala partiets interpellation. Ministern yttrade: Mina herrar senatorer! I denna församling af män, mognade genom erfarenhet, skall jag icke finna någon, som motsäger mig, då jag påstår, att öfverdrift skämmer de bästa saker. Hvilken ädel öfvertygelsens ifver i den ena eller andra riktningen än må lifva de hedervärda medlemmar, som åhöra mig, skall man således förstå mig, då jag håller frågan qvar på det praktiska området, då jag säger, att det är godt attingenting afleder regeringen från den vaksamma, mera moderata hållning, som hon hittills intagit. (Mycket bra! Mycket bra!) Ja, mina herrar, vi förstå och dela de bekymmer, som gifvit sig luft på denna tribun; men liksom vi bedja Gud endast om dagligt bröd, är det billigt, att man icke af regerimgen fordrar mer, än att hon uppfyller sin pligt för hvarje dag. Vi tro oss ha uppfyllt denna pligt. Detär: en tillfredsställelse för det närvarande, en garanti för framtiden. (Bifall på ett stort antal bänkar.) Det är med denna tillförsigt jag inlåter mig på den genom interpellationerna å banebragta frågan. Hurudant har Offa uppförande vaNN 2 ge angelägenhet? MHvilka följder har det aft Man har redan för er uppläst en depesch af min ärade företrädare, skrifven vid den tid, då Septemberkonventionen afslöts, och I hafven kunnat öfvertyga er, att detta dokument icke lemnade något öfrigt att önska i afseende på bestämdhet i åsigter. När kejsaren värdigades anförtro mig utrikes ministerportföljen, var man på väg att sätta konventionen i verket. Jag tillställde vid detta tillfälle vårt sändebud i Turin, hr de Malaret, ett meddelande, som fullkomligt Tre ssfimåt med den ärade hr Drouyn de mys. (Tal. uppläser nu sin depesch af den 15 Okt. 1865, hvari han försäkrar, att den franska ockupationens upphörande ingalunda innebar, att påfvedömet öfvergålves af Frankrike, och påminner kraftigt det italienska kabinettet om de pligter, som den af Vietor Emanuels regering antagna konventionen pålägger det. Härefter fortsatte ministern :) Efter denna depesch fortforo vi att sysselsätta oss med utförandet af art. 4ikonventionen, hvilken rörde reglerandet af den del af den påfliga skulden, som skulle drabba Italien. Efter dessa underhandlingars slut och sedan det särskilda fördraget blifvit undertecknadt, lemnade de franska trupperna Rom. Det var den 15 December; det största lugn rådde då i Rom. Fyra dagar före detta datum, d. v. 3. den 11 December, hade jag till vår ambassadör i Rom afsändt en depesch, af hvilken jag måste gifva senaten kän: nedom. (Ministern uppläser denna depesch, i hvilken det ånyo konstateras; att kejsaren vill befästa den påfliga regermgen, på samma fång han försonar dessa båda stora intressen, påfvedömet och Italien, Långt ifrån att uppröras af Septemberkonventionens tillvaro, bör påfven deri finna ett skäl till förtroende. Valet a! Florens till hufvudstad är i sjelfva verket en underpant på den nya betryggande politik, som den italienska regeringen ämnar följa, en underpant på den hel. stolens säkerhet. Depeschet framhåller derefter den godtgörelse, som reglerandet af den påfliga skulden gifver den romerska regeringen, och uppmanar henne att. beslutsamt gripa sig an med att organisera sig och draga vinst af de hjelpmedel, som de lugnade händelserna och försonligheten i sinnena hädanefter ställa till hennes : förfogande. Ministern fortfor:y De båda depescher, som jag uppsäst, offentlig gjordes i sistlidne Januari månad och ha icke gifvit anledning till någon inblandning af sta-: tens stora kårer eller af de intresserade rege-. ringame? : ag har ansett det vara af de att påminna senaten härom, för att bevisa att de grundsatser, som regeringen framställt, icke blifvit bestridda, samt för att ådagalägga huru mycket denjpolitik, som hon för närvarande följer, sammanknyter sig med hennes företrädares. Jag tillägger, att jag tror-denna politik vara fullt öfverensstämmande med de grundsatser, som uttalats i deescherna; regeringen tror, att hennes uppörande har varit enligt med hennes grund-l: satser och att det röjer hvarken något vacklande eller någon ombytlighet för hvarje dag, såsom man förebrått henne. Jag har ej för afsigt att framställa en historik öfver de händelser, som följt på hvarandra sedan sistlidne April månad; de äro framställda i den gula boken, och herrar senatorer känna dem; men hvad jag önskar konstatera är, att regeringen oaflåtligt med den största vaksamhet haft . omsorg om de intressen, som blifvit henne anförtrodda. Aldrig har hon förlorat den vigtiga fråga ur sigte, som agiterades, hvarvid hon dock hållit sig inom moderationens gränser i afseende F den italienska regeringen och icke sökt att rådstörta händelserna. Men då det till slut blef nödvändigt för oss att fatta afgörande beslut, gjorde vi det; vi äro öfvertygade, att de vunnit landets bifall och att om vi hade handlat annorlunda, skulle vi icke ha vunnit samma bifall. (Mycket bra! mycket bra!) Men vi kunde dock icke se saken från en enda synpunkt. Ehuru vi försvarade den helige fadrens för en stor majoritet i detta land så dyrbara intressen och ehuru vi med fasthet uppburo Frankrikes fana, kunde vi icke försumma andra sidor af frågan. Jag skulle således icke kunna påstå, att vi skulle ha mött samma bifall, om vi hade beslutit att förnya denna ockupation af Rom, som varade i sju år med så många olägenheter för påfven sjelf och för oss. Nej! Vi gingo ej till Rom för att stanna der, och vi ha icke försummat något tillfälle att låta förstå, att vår nuvarande ockupation icke kunde vara annat än tillfällig, (Lindrig rörelse.) En medlem: Mycket bra! Herr de Moustier. Men på samma gång ville vi icke binda oss genom en viss termin, vi ville icke förpligta oss att låta vår ockupation up: höra i ett gifvet ögonblick, hvilket likväl skulle ha varit mycket angenämt för den italienska regeringen; vi ha blott helt enkelt karakteriserat varaktigheten af vår ockupation med ordet ?säkerhet, ett ord, som ej behöfver definieras, emedan dess betydelse är fullkomligt begriplig. Sådan är ställningen, och vi önska komma ur den så snart som mbjligt; vi hoppas, att den italienska regeringen skall inse nödvändigheten att göra ett slut derpå och att hon skall bereda oss utvägar att låta ett tillstånd Upphöra, som Er menligt för alla intressen. (Bifallsyttringar.) För öfrigt erkänna alla nödvändigheten att så mycket som möjligt förkorta vår ockupation; hans eminens kardinal Bonnechose och monseigneur erkebiskopen i Paris ha sjeltve insett och erkännt, att den ieke kan vara i oändlighet. Det är dessutom tydligt. att påfvedömet icke kan bygga den verldsliga maktens trygghet på ett Ulvaglende faktum; man måste uttänka säkrare och fastare grundvalar för att värna dess oberoende, som är nödvändigt för den katolska verlden. Hvad som gör lösningen svår, mina herrar, är att en beklaglig-antagonism råder mellan Itälien och den hel. stolen, en antagonism, jar tar ger sådan den är, utan att vilja klandra ene