ut de samhällsklasser, som i det borge iga lifvet äro de mest aktade och aktning: värda, och som utgöra den egentliga kärna i nationen, Det kommer pu framförallt an på ett rik tigt uppfatta betydelsen af detta fektun Ty lätt händer det att man betraktar de samma i en öfver höfvan mörk dage Mänga, och dertill just de mest religiös sinnade bland våra såmtida, sei detta främ mande förhållande till kyrkan genast ute; vidare ett affall från sjelfva kristendomen oc! blicka jå grund deraf hopplöst mot kristen domens framtid. Detta är nu till alllyck en öfverdrift; Icke såsom skulle bland dess olyckliga saknas sådana enskilda individer som i och med det de frigjort sig från si gemenskap från kyrkan äfven förkasta sjelfva kristendomen, ja, all religiös tro Men sådana har det, tyvärr, funnits unde alla tider; och om under föregående perio der många af dem sökte att så mycket son möjligt bevara åtminstone det yttre skenet så gjorde detta det onda endast ännu värre I genomsnitt är dock våra okyrkligas sinnes art numera en helt annen, och det gifve: bland dem tillräckligt många personer, in. för hvilka äfven den mest troende kristen. om han följer intrycket af sin moraliska känela och sitt omdöme, med högektning måste taga af hatten, ej sällan med djup blygsel. Under förflutna århundraden — och detta är ganska betydelsefullt — egde visserligen ett annat förhållande rum. Då gick den främmande ställningen till kyrkan och till den kyrkliga kristendomen vanligtvis nand i hand med lättsinne och sedeslöshet; våra dagar deremot står i de flesta fall noralisk aktningsvärdhet bakom protesten sot kyrkans lära. Våra okyrklige sjelfve vilja till sitt öfvervägande flertal för sina versoner ingalunda lössäga sig från kristen. iomen och från den religiösa tron. Trertom ir det för dem alltid af värde, ja, ofta af tt djupt kändt värde, att benämna sig efter XSristus och att tillhöra kristenheten, oakad: de medgifva, att de för ingen del unna instämma i kyrkans antaganden. De afva ofta en ganska lefvande känsla deraf, tt den religiösa tron är oumbärlig för vårt lägte, om det ssail kunna lefva ett lifi tverensstämmelse med sin raenskliga vär het, och ett tron är oumbärlig ej blow ör menskligheten eåsom ett helt, utan för em själfra personligen. Bland dessa okyrkigt sinnade finnas många verkligen ädla ch djupt religiöst stämda naturer, och till törre delen stå de alldeles ej fjerran från ron på Kristus. Vi skulle derföre mycket nisstaga 088 om vi i den i våra dagar vidt tbredda okyrklighelen ville se en minsking i den närvarande tidens kristlighet i ;mförelsee med en föregående tids.?