STOCEHOLM den 4 Beo, Den tillämnade kongressen står ännu i rida fältet, och de tvitvel, vi förut framkastat med afseende på de franska tidninsarnes optimistiska underrättelser, synas rara fullt berättigade. Dessa tidningar elva börja nu slå till reträtt. Hvad ogland och Preussen beträffar, så fortfara dessa makter att fordra ett noga bestämdt program för öfverläggningarne, på samma gäng som de önska att erhålla upplysning jåväl om påfrens som om Italiens verkliga tänkesätt. Men de mest trovärdiga underrättelser från Florens b-kräfta, att Italien uppställer såsom förbehåll för sitt definitiva samtycke, attde romerska staterna dessförinnan fullständigt utrymmas af de franska trupperna. — Man tror icke, att Frankrike kan uppfylla denna begäran, och alltså är konferensens sammanträde ännu i denna stund i högsta grad problematiskt. Den ringa välvilja, konferensförslaget rönt i Berlio, förklaras af detta lands särskilda onekligen ganska kinkiga ställning såsom en protestantisk stat, hvilken bland sina nuvarande undersåter har 8,000,000 katoliker och som måste fästa aiseende på tänkesätten både hos) denna del af befolkningen och hos majoriteten af preussarne , hvilken afgjordt är mera gynnsamt stämd för Italiens eträfvanden. Vär korrespondent i Berlin skrifver härom under den 30 Nov. följande: ?Grefve Bismarck tyckes vara öfvertygad, att om han utan förbehåll eller vilkor samtycker till konferensen, skola Preussens ultramontana motståndare isynnerhetiSydtyskland begagna sig deraf till att bringa kabinettet i Berlin i förlägenhet, De mest olika äåsigter skola nödvändigt uppenbara sig på konferensen. Preussen kan icke un derlåta att taga parti för sin bundsförvandt i sista kriget, d. v. s för Italien, hvilket skulle ba till följd, att katolikerna i Rhenprovinsen, i de nyligen införlifvade provinserna och i Sydtyskland skulle betydligt svalna i sin tillgifvenhet. Trots dessa svårigheter skall Preussen icke vägra att del. taga i konferensen, om grunderna för ett program till lösning kunna uppgifvas; men ännu saknar man dessa grunder. Hvad åter angår de fria konferenser utan program och endast afsedda att lemna de inbjudea makterna tillfälle att utbyta ideer, om hvilka i några dagar talats, så gör man sig i allmänhet icke reda för, om sådana slags öfverläggninger kunna medföra någon vytta i afseende på ett praktiskt resultat. De särskilda regeringarnes id6er och meningar om den romerska frågan äro allmänt kända, och de skulle, om så behöfdes, ännu tydligare kunna bestämmas förmedelst vanlig diplomatisk skriftvexling, utan allt bråk med en europeisk rådplägning. Dessa äro de åsigter, som göra sig gällande i Berlin rörande konferensen. Dgland och Ryssland tyckas åtminstone för närvarande betrakta saken utr samma synpunkter. Man påstår väl, att lord Stanley, som fruktar, att Frankrike, ifall konferensen går om intet, skall sadla om i den österländska frågan till Rysslands förmån, visar mindre bestämd obenägenhet i sina samtal, än han för några dagar sedan uttalade i parlamentet. Men naturligtvis kan denna måhända beräknade varsamhet hos det britiska kabinettet icke vara nog för ait få konferensen till stånd, så länge som de tre stormakternas samtycke icke är bestämdt konstateradt. Det tyckes för öfrigt bekräfta sig, att om konferensen blir af, ämnar Preussen göra anspråk på att representera det nor:tyska förbundei. När det blef kändt, att Sachsen till Preussen såsom presidialmakt öfverlemnade den inbjudning till konferensen, som det bekommit af Frankrike, tog man icke synnerligea illa vid sig deröfver i Paris. Man utgick från den synpunkten, att Sachsen eå till sägandes velat öfverlåta sin fullmakt på Preussen, ungefär på samma sätt som den fordac hertigen of Nassau, för att undvika att direki känna Ialien, i Dec. 1865 uppdrog åt konungen af Preussen att i sit! namn ratificera handeisfördraget mellan Italien och tuliföreningen. Men Preussen tyckes icke i nuvarande fall vilja ätnöjs sig med ett sådant slags ombudskap, De: försäkras, att det, ifall konferensen blir af, ämnar infinna sig der endast i sitt eget namr och på samma gång såsom presidialmak och representant för det nordtyska för. bundet. Det eger sin riktighet, att Hessen-Darm stadts förfarande att isoleradt och utan ati ens rådfråga sina tyska bundsförvandter di: rekt antaga konferensiobjudningen samt at berömma eig deröfver i den officiella Darm slädter Zeitung ådragit storhertigdömets re. gering en tillrättavisning af konungen a Preussen i hans egenskap af förbundspre sideat. Innehållet af den not, som grefve Bismarck i detta afseende affärdade till hi von Dalwigk, tyckes vara temligen tydlig antydt i en helfofficiel artikel i Allgemeine Norddeutsche Zeitung. Hessen Darmstadt förfarande — heter det deri — måste väckt stor förundran hos dem, som lägga vigt pi den värdighet och aktning, som Tysklanc är skyldigt sig sjelf i sina förbindelser mec utländska regeringar; ty storhertigdömet hai härigenom iaoför allas ögon visat, att det en af den europeiska poiitikens vigtigaste angelägenheter icke rådfrågat sina tyskt bandsförvandters åsigter, utan endast en ut ländsk makts önskningar. Det betyder in gentiog, att Hessen Darmstadts handlinzai väga ganska litet i de europeiska besluten: Hessen är en tysk stat; det intager icke såsom Grekland, Portagal eller Danmark er nationel individnalitete ställning, utan utgö en del af en för sin echet ifrande nation När en dylik stat, i stället för att rådfört sig med sina grannar till höger och venster