ars fe FR a Er så resktionira företeelser. — Hvad skulle han väl eöga, han, den skarpsinnige, fiot särskiljande tänkaren, ban, för hvilken, enligt en af hans egna motståndares medgifvanden, menniskans personliga ställning till Kristus var det vigtigaste af allt — om han nu kunde öfverskåda ställningen inom den kyrkliga rättrogenhetens läger? Hvad skulle ban väl säga orm dessa förtviflade försök af vishetskrämarne inom den moderna öriodoxien att såsom ett troget utiryck af den kristna veridsåskådningen utgifva sin egen oklara eemmaublsndning af grumliga fantasier och halfgångna tankar? Öch huru skulle ban ej protestera mot den af ortodoxien åvägabragta fördunkliogen af Nya testamentets enkla, förnuftiga trosbegrepp; en fördunkling, som undanskymmer faktum ef Kristi scanna mensklighet till förmån för en missförstådd lära om hans gudomlighet! Skalle ej Schleiermacher vid äsynen af dessa talrika tillbakasyftande tendenser inom den nutida ortodoxien funnit ökade skäl för sin farhåga att barbariet, det teologiska barbariet vore i begrepp ett bräcka protestantismens princip, att qväfra lifekraften i den menskliga utvecklingen. Och dock — en riktning åtminstone inom vår tids teologi skulie väckt den store teo logens bifall såsors innebärande löften för framtiden, gryningen till ett bättre tillstånd. Det är den riktning, som represeuteras af de män, hvilka satt sig i spetsen för bildandet af da tyska protestantföreningarne, och hvilka i tänkesätt och sträfssnden nära ansluta sig till. Schleiermacher. Hvud desse män åsyfta är att, såvidt möjligt, bota de skador i nutidens religiösa lif, som uppkommit derigecom att kyrkan, i stället för att vara kuliureos vårdarinna, merendela ställt eig hämmande och fördömande i vägen för tänkandet och forskn o, få snart de ej varit i stånd att underskrifva alla satserna i ?den rena läran?. Den djupa söndring, som derigenom uppstått ollon det bildade fidemedvetandet i religiöst afseende och kyrkans officiella kristendom, är ett allmänt bekant och på mänga håll uppriktigt öfklagadt fektum. Huru skail nu denna sön dring med dess menliga följder afbjelpas? Huru skall kyrkan ånyo blifva hvad hon är ämnad att vara — ej blott en ortodox prestkyrka, en samling af individer, som lyckats verkställa don af de renlärige? så ifrigt rekoramenderade kuppen att iaga förnuftet till fånga under trons lydnad? — utan en i sanning allmännelig kristlig kyrka?, ett religiöst samhälle, der i endrägtig sammanelutning prosten såväl som lekmannen, den lärde såväl som den obildade kunna förenas till gemensam vård af lifvets högsta angelägenheter? Det är denna fråga — vårjl: semtiis lifsfråga — stiftarne af de tyska ft hafva förelagt sig till esvarande. Det allmänna åskådningssätt, j 4 4 som ligger till grund för deras svar, skildras af Carl Schwarz, den nyaste teologiens! historieskrifvare, med följande ord: Till grund för denna polemiskt-negativa ; riklning, som ej allenast vänder sig mot; konfessionalismens ständigt växande anspråk, !. utan tillika mot densammas yttersta könse-, qvens, mot katolicismen och dess utbredning inom protestantiska kyrkav, låg en klart!. och bestämdt uttalad positiv princip. Manj; ick ej från symbolerna till skriften, ufan rån skriftens bokstaf till den i henne bo j; ende anden, från evangelierna till evangeliet i dess väsende, till Kristus sjelf, sådan( han i skriften framställes?, Man ställde gig54 derigenom på äkta iuthersk grundval, pål4 den grundval, som den store reformatorna under sin första, fria tid sjelf åt sig utvalt. !c I tron på Kristus ansåg man sig ha funnit!f protestenlismens sanna princip och man varlr fast besluten att genomföra denna fria pro-f testantism i alla dess konseqvenser gent-ö emot allt slags auktoritelsväsende. Manldc erinrade sig Schleiermachers ord, att:lr Pi reformationen grunden blifvit lagd tillli en evig fred mellan den lefvande kristligss tron och den åt alla sidor frigifna, oafhän-s gigt för sig sjelf arbetande vetenskapligala foreskningen.? Mau var genomträngd af denf öfvertygelsen att den rätta lefvande iron ej r blott ön förenas med den fria vetenskapen, utan äfven fordrar och framkallar densamma, 1 att den slutit ett evigt fördrag med all för-s nuftig frihet. Men ville främja den evarge. lr liska tron, genom hvilken mennisken göres g fri i sitt innersta väsende. Med katolicismen inom protestantismen, med den katolska auk-s toritetsprincipen, som uppenbarar sig i för-1 vexlingen af religion och teologi, af tro och d dogma, i träldomsfjensten under lärdoms-g formler och symbolir, med denna principr ville man föra ett oafbrutet, systematiskt. krig.? f Detta krig, som protestantisraens verklige målsmän i nutiden ausett sig böra förklara ; mot auktoritetsprincipen inom den kyrkliga ortodoxien, har till sitt positiva syftemål att s återställa det genom ortodoxiens förfarande r störda sammanhanget mellan de olika klas. sg serna af kyrkans medlemmar. Skulle det!s verkligen förhålla sig så, attivårt niltondec århundrade ett ovilkorligt instämmande ilg t 1 1 t 1 örtodoxiens dogmer och allmänna verldsäskådning erfordrades för hvar och en; som, ville göra anspråk på namnet kristen — då såge det i sanning bölende ut för den tillämnnde verldsreligionens framtid. Om deremot dessa dogmer ivgalunda utgöra det i kristendomen väsentliga, om de tvärtom ofta !, nog kunna visas vara ej blott oförnuftiga,g utan i lika hög grad obibliska, då innebärl; en protest mot dogmerna så litet ett affallli ifrån sjelfva kristendomen, att den tvärtom. utgör det oundvikliga förarbetet för möjlig-e görandet af en försoning mellan det bildade l, tismedvetandet och den kristna verlds-4 äskådningen. 8 Dessa af oss här framställda tankar ha erf hållit en förträfflig utveckling i det föredrag, 1 som vid tyska protestantföreningens första le sammankomst hölls af en af de mest framstå. Is ende blsnod föreningens stiftare, den ärevör-4 dige, af alla partier högt uppburne Richard c Rothe, teologie professor i Heidelberg. Vili meddela här detta föredrag, i hvilket prof. t Rothe efhandlar den vigtiga frågan: t Genom hvilka medel kunna de för kyrkan )e främmandevordna medlemmarne åt henne återvinnas? d ?Den föreliggande frågan?, yttrade talaren, y Putgår från det oförbehållsamma erkännans g det af ctt faktum, som, tyvärr, alldeles ickelc kan bestridas, , Att i vårt tyska fädernesi; land, om ock ej i lika omiattning i allald dess delar och under senaste tiden ej heller mera i stigande progression, stora massorj ach hela klasser af den evangeliska hafnlk. .