Uppgifter till Svenska Folkets Bouppteokning. Till utgifoaren af Aftonbladet. Jag har att förbindligt erkänna ert i dag ingångna fredagsnummer och er artighet att ge mina små funderingar, för hvilka min högsta ambition sträckte sig till de små stilarne och ett litet rum i vrån bredvid polisen, ett så framstående rum i ert blad. Jag begagnar samma tillfälle att underrätta er, att jag vid närmare öfvervägande ej mer finner den ifrågavarande bouppteckningsaffären så oroande, hvarför jag också för närvarande afstår från all tanke på att göra mig urarfra. För det första har jag, såväl genom samtal med förståndiga grannar som genom egna kalkyler, kommit till den öfvertygelsen att sterbhusets hufvudtillgång, nemligen egendomen Historia, ehuru bristfällig till åbyggnader och endast medelmåttigt häfdad till åkerjorden, ingalunda bör anses värdelös äfven under landtbrukets nuvarande nödställda belägenhet, utan tvärtom att den, på ett förnuftigt sätt tillgodogjord, till exempel genom skogens afverkning och lerans realiserande genom inrättande af ett storartadt tegelbruk, bör lemna, åtminstone under nu varande generstion, de folf millioner, som erfordras till räntor och amortering å den utländska statsskulden. Jag anser mig derföre befogad att såsom första posten å kreditsidan införa: Pr Fastigheters konto: Riddargodset Historia, oskattlagdt, upptages i kapitalvärde efter den framtida afkastningen till 200 millioner rdr. Lyckligtvis behöfver ej behållningen stanna vid detta. Vår samtida har nemligen till införande i den allmänna rörelsen förordat ett nytt och högst inkomstbringande maskineri. Under namn af förnuftets harmoniska verksamhet?, som med sina sinnrika driffjedrar ar ädlaste stål, sin utvexling af med yttersta precision svarfvade och upptandade intressekugghjul och sin snillrikt konstruerade pneumatiska motor af många millioner bästkrafter ej kan åsättas lägre värde än hela den ograverade svenska jorden. Jag tror mig följaktligen fullt berättigad att närmast införa: Pr Lösegendoms konto: Ett nytt och alldeles obrukadt harmoniskt förnuftsverk, utföres till ett modereradt värde af 1000 millioner. Det kan visserligen, med skenbar rätt, anmärkas att detta inventarium ännu icke blifvit anskaffadt och betaldt, men ingenting är lättare än att i någon ideel bank mot inteckning i den förenämnda fastigheten upplina inköpssumman mot låg ränta och några hundra års amortering, hvarigenom, som hvar man vet, bufvudstolen betalar sig sjelf uten någon tunga för läntagaren. Jag finner således upptagandet af denna vackra tillgång mer än tillräckligt rättfärdigad. Jag finner i hufvudboken äfven en annan högst värdefull tillgång; i Förhoppningars konto är nemligen under rubriken ?Blifvande Lotterivinster? utbalanserad en på befintliga aktier och andra originalpromesser grundad behållning,.något öfverstigande de båda förenämnda posterna tillsammans. Såsom en kanske öfverdrifvet försigtig värderingeman anser jaz emellertid säkrast att för när varande föra denna valuta inom linien. Under den vecka, som förflutit sedan jag nedskref min första lyckligtvis alltför dystra uppfattning af ställningen, har jag natt och dag grubblat på den alldeles gifna statsekonomiska vinst, som införandet af den nypatenterade förnuftsmetoden skulle tillskynda oss, och j.g önskar derför att den måtte införskrifvas och igångsättas, om det vore möjligt, redan i morgon. Till följd af ?det öfverhandtagande vinstbegärets? alldeles oberättigade öfvergrepp på de öfriga sinnliga drifternas? omäde, till stort men för ?njutningslystnad, mektbegär, fåfänga? och öfriga fullt lika berättigade driffiedrer till den menskliga verksamheten, har det nemligen börjat bilda sig ett ännu lyckligtvis ej allmänblifvet, men dock i senare tider beklagligtvis ganska emitiande system, att utgifva så litet som möjligt och inkassera så mycket som möjligt. Det är klart att om denna råa och vidriga form af egoism får taga öfverhanden, skall den inom kort alldeles undergräfva samhällets bestånd. Endast genom införande af förnuftets harmoniska verksamhet? kunna ce undertryckta sinnliga drifterna komma till heder och samhällsmoralen återställas i sin renhet, hvars första bud borde inläras redan i skolorne, att utgifva så mycket som möjligt och intaga så litet som möjligt. I sjelfva verket kan det väl icke tänkas något mer upprörande och drimligt, än att t. ex. köpmannen, som ärligen utgifver lumpna 10 å 15,000 riksdaler, skall förtjena hundra tusental för att göda vinstbegäret, att förste kontoristen, som underhåller sin familj på ett par tusen, skall i aflöning åtnjuta nära dubbelt, ja, att sjelfva magasinsdrängen årligen kapitaliserar mecel att göra sig sjelfrådig och oberoende. Således gör det genom hela sambället, när allt får gälla hvad det kan och intet hvad det bör. Hvilket skriande våld mot all förnuftsharmoni ligger ej redan deri, att hela samhället är slaf under de så kallade producenternas godtycke och dikterar lagar för de tärande, i brist af harmoniskt förnuftiga taxor för alla menskliga behof; taxor, som icke blott på ett förnuftigt sätt bestämma priserna, utan också i allmänhet reglera konsnmtionen efter de särskilda samhällsklassernas ställniog och befogenhet. Utrota konkurrenshydran, denna egoismons afskyvärdaste uppenbarelse, återlör de upplösta disciplin: banden, ätergif förnuftet sitt laghga välde öfver yrkesverlden, och låt oss från detta rysliga beldum omnium inter omnes återkomma till ett harmoniskt samhällsskick, lugnt och trefligt som ett embetsverk, eller åtminstone som ett urverk. Vinstbegäret, denna afsvurnva fiende till allt harmoniskt statsväsende, må orda aldrig så mycket om svärigheten, kanske omöjligheten att åstadkomma denna sällhets bringande harmoni, oaktadt Fourier för längesen bevisat att ingening är lättare. Hvad ha väl de lagstiftande makterna att göra annat än att lagstifa — för hvarje möjligt och omöjligt fall i det menskliga lifvet? Vill man målet — och hvem kan annat? — så lärer man väl ock få beqväma sig att vilja medlen. En kraftig centralförvaltning