af 400 millioner dollars eller 1,400,000,00( svenska riksdaler; då deremot under sammt tidrymd endast 50 millioner dollars elle: 175,000,000 riksdaler anses af emigrentej ha blifvit hemsände. Europa har alltså på dessa 10 år allenast på utvandrare till unio: nen förlorat 1225 millioner riksdaler, er summa hvartill dock Sverge icke torde he lemnat en synnerligen betydlig procent. En stor del af till Europa återsände medel har dessutom enligt all sannolikhet användts till reseunderstöd för nya utflyttningar. Det är nemligen ett betecknande drag för de flesta emigranter att de, om det blott i den nya verlden går dem halfvägs väl, äro mycket begifne uppå att öfvertula sina hemmablifne slägtingar och vänner att följa deras exempel. Så allmän utvandringen än är i Europa, så finnas dock flere och det stora statekroppar, som icke i ringaste mån bidraga till densemma. I detta afseende företer det halfeuropeiska Ryssland en särdeles intressant företeelse. Om vi undantaga Polen, hvilket olyckliga land vi aldrig kunna förmå oss att anse såsom en rysk provins, så eger ingen utvandriog från Ryssland rum, nemligen utvandring i den mening vi här ha uppfattat denna kulturföreteelse. Och detta är ganska naturligt. Ryssarne äro ju ett folk som egentligen först håller på att vandra in till Europa, och inkräkteande den ena landsträckan efter den andra, sträfvar att tränga sig in i den civiliserade veriden (Polen, Finland, de panslavistiska sträfvandena etc.). Men det återstår för detta folk ännu bra mycket innan det hunnit den ståndpunkt, som Europas öfriga stater inneha. Öfvermättnad kan icke komma i fråga i Rysslands politiska lif, tvärtom lider den uppsvällda statskroppen af en jemn hungerfeber och utvecklar en botande förmåga att kunna smälta alla de heterogeca beståndsdelar, som det tid efter annan slukat och slukar. Ryssland är i många afseenden ett föremäl för invandring, i det årligen en mängd tyskar, men äfven engelsmän och till och med icke så få svenskar och svenskor (1861—65 176 ogiftal qvinnor öfver 15 är? från Stockholws stad!) der söka sin utkomst. På de flesta invesndrarne utöfvar det ryeka elementet en mnivellerande verkan — de förlora vanligtvis ellt nationelt fotfäste och blifva dock icke riktiga ryssar, Alla ryssarnes dåliga egenskaper, prejeri, oärlighet, dryghet i tjensten tillegna de sig särdeles snart och öfverträffa ofta landets söner i dessa älskvärda egenskaper. — Sina kaukesiska besittningar bar det lyckats Rysaland att formligt depopularisera. Vintern och våren 1864 utvandrade närmare 400,000 individer från Kaukasien till Turkiet. Efter orientaliska krigets slut flyttade från Krim 55,000 nogaizer jemväl till Turkiet. Egentliga ryssar utvendra dock icke alls. På tal om Ryssland vore det oräit att här förbigå den verldsdel, som Ryssland koloniserat?, det ntskrikna Siberien med Amurlandet. Det är härifrån en gång i tiden ett krossande slag skall träffa det moskovitiska väldet i Asien. Czarerne ha trott ati de för alltid ur sitt rike aflägenat frihetsiderna, då de till Siberiens ödemarker förvisat tusende sinom tusende ädla polackar, frisinnade ryssar och fordom äfven krigsfångna svenskar, för att der bo tillsammans med ett afskum af brottslingar, dit deporterade från kejsarrikets alls ändar. Att antalet politiska offer icke är ringa framgår deraf, att åren 1863—64 icke mindre än 31,573 poleckar affördes till Siberien. Men eczarerne ha, enligt hvad framtiden kommer att utvisa, missråknat sig. Der utbildar sig i Siberiens bygder af de förvistes afkomlingar ett af flere skilda nationaliteter bl.ndadt folk, frisinuadt, intelligent och — allt annat än ryssvänligt. Kommer nu, med den stigande kommunikationen på Amurfloden, det iycekligt lottade södra Siberien i en närmare beröring med de amerikanska elementeroa vid Stilla oceanen, så skall det icke dröja länge innau en jernväg förenar nordöstra Asiens nu redan ståtliga emporium Irkutskoch Baikalsjöns stränder med den segelbara Amur. Den ström af amerikanskt lif, som då finner väg till Siberien, skall bära rikliga frukter. 1 Siberien gror den nordasiatiska frihetens frö och äfven i denna verldsdel skall i en framtid Rysslavd tillbakavisas inom sina naturliga gränser. Men vi återkomma till värt ursprungliga ämne. Af öfriga europeiska länder företer Frankrike en ganska låg um,tvandrarsiffra, icke mer än 0,05 procent. Åren 1849—58 utvandrade, enligt officiella uppgifter, från Frankrike tillsammans icke fullt 200,000 menniskor, medan under samma tidrymd Tyskland genom utflyttning förlorade 1,.200,000 och Storbritannien 254 millioner invånare. Orsaken till den ringere emigrationen från Frankrike är i främsta rummet det franska folkets oförmåga att kolonisera länder och deraf härflytande olust äfven hos individen att nedsätta sig i obebyggda trakter. Fransmannens lynne är lifligt, men hans själ är i grunden nägot ytlig, britens lynne är tungt, men i djupet af sitt sinne bär han en eldig glöd. Vida mer äfventyrslysten och vettgirig än fransmannen söker han sin förströelse på Norges fjell eller i Amerikas urskogar, medan sonen af la belle France finner sin nyfikenhet på det angenämaste retad af en liten getukravall. Dock, vi göra måhända orätt. Kanske äro barrikaderna ävnu icke glömda i Paris! Af engelsk karaktersmetall kunna plogar smidag för att odla ödemarker, af franskt glitterguld ha furstekronor i mängd tillverkats för att dock — och det länder Frankrike till heder — lika lätt och ofta af franska händer åter elås i stycken. Men det allvarliga, icke för stunden glimrande, kul turarbetet är ej fransmannenrs sak. Louisiana och Canada voro franska. Det förstvämnda såldes år 1803 för 60 millioner francs till Förenta Staterna, det senare afträddes redan är 1763 åt engelsmännen. Algier, som nu utgör Frankrikes vigtigaste öfverhafsbesittning, kostade detsamma redan år 1852 öfver en milliard francs samt 100,000 soldater — och kan Algier väl anses vunnet för en högre kultur? Iogalunda ännu, samt torde icke heller bli det på denna väg. Hvad Europas öfriga stater vidkommer vilja vi blott i korthet nämna följande. Från lolland utvandrar icke särdeles mycket folk och till: och med dess stora besittningar i Asien, Java etc., förete blott en obetydlig bråkdel europger ibland sin befolkniog. I Belgien öfverstiger utflyttningen den årlioa invandringen blott obetydligt. År 1861 utvandrade t. ex. 10.218 per