dom och outtöralig, standom ironisk, me oftare ända till öfverdåd lekfull och put lustig gyickhet öfverträffar han vida dei båda. De nya former, i måagskiftand karakteristisks. och konstrikt sammansatt emsembler samt lifligt berättande och följc riktiga fiv.aler, som af Piccini beskärdes de italienska, buffan, har Cimarosa utdanat ti en utomordentlig grad af fulländning, oc genom den stora och högst anslående roll operan, han förlänat orkestern, har ha skipst en rättvisa mellan röster och instru menter, som under senare tid tyvärr ick mer iakttages. I ?Hemliga giftermålet? ö stormen alltigenom yppig och praktfull, mo tiverna hvimla i sådan mängd, att det en knappt blifver oss bekant förrän ett anna aflöser det, meningarne tolkas skiftevis a rösterna och af orkestern, rytmerna spritt af lif och lust, hvarje nummer är genom fördt, men melodierna ofta fragmentariska ackompagnemanget icke blott beledsaga utan det förklarar och förskönar, och in strumentationen innehåller mången gån; vida mer än både sången och orden. De är icke ofte man känner sig värmd af der sydländska eld som uilestädes lyser oci eiektriserar i denna beundransvärda ton dikt; dock finnas undantagsmomenter, så som Paolinos ecoliskt intagande och behag ligt målande aria, den under rågra takte; förvånande allvarliga scenen då Carolins hotas med klostret, och den förtrollande noeturnon vid de båda älskandes försök att fly. Hjertlig är äfven den duo i Mozarts stil som inleder operan. Af qvickhet blixtrar snart sagdt hvarje nummer, antingen det tolkar Geronimos dryga sjelfbelå. tenhet eller systrarnas gnabb eller Fidalmas entusiastiska prisande af de giftas lycka. Oemotståndligt lustig är den beställsamket, hvarmed Fidalma och Elizetta bevaka den stackars Carolina, äfvensom grefvens egenkära galanteri och beskyddarhällning. Och liksom hade man icke under hela arbetets gång förts från skärat till skämt, från lojlighet till löjlighet, så utbrister i slutnuwmTet en hel skur af öfverdådig munterhet, så glittrande glad att den hart när kan komma oss att tro att de föregående tvisterna med sqvaller och afuvd och hän och intriger varit menade på fullt allvar. Till ett dylikt missförstånd skulle man äfvem och på ett mindre behagligt sätt kunna förledas genom det utförande som denna gåog kommit operan till del. Eburu fe deri samverkande artisternr onekligen ädagalägga rätt mänga förtjenster, kunna vi nemligen icke annat än antega att deras uppfattning af ämnet icke är fullt riktig och klar. Man måste noga skta sig att icke neddraga detta lekfula skämt genom att i tolkningen beröfva det sin angenäma lätthet. Detta göra emeliertid synnerligen de begge systrarnas rejpresentanier, då de inlägga väl mycken höftighet och passion i det frasrika och ofta åteckommande kifvet; och då redan i dena första duon en nästan stormande vrede uppenbarar sig, tvinga de sälonda sig sje!tva under rollernas fortgång till ett Cres sndo, som måste innebära öfverdrift. Fröken Lundevull har såsom Elizetta ett svärt parti, men hennes utmärkt vackra röst och lifliga mimik göra sig deri gällr.nde på ett sätt, som är egnadt att Y?.cka aktningsfull uppmärksamhet, och fröen Harling utför likaledes Carolinas mera tacksamma roll med rätt mycken färdighet; men begges alltför starka betonande af en tvedrägt, som borde tagas långt mera på lek, är icke välgörande för det bela. I sce perna med Paolino har Carolina dess bättre tillfällen att låta en mera allvarlig natur träda i dagen, och kunde en del af den i andra momenter väl starka värmen öfverflyttas till dessa, vore, hvad hennes äåtergifvande beträffar, allt som sig bör. Grefve Robinsone blifver genom hr Weiss längt mera godmodig i de tvister och brydsamma situationer, han iråkar, än de unga demerna; men hvarföre han till den grad som nu sker kerrikcrar ädlingen hafva vi svårt att fatta, då en vies elegans i förnämheten säkerligen icke skulle skada det komiska. Äfven hr Udädmann (Geronimo) är mågon gång väl stark karrikatur, men vissa momenter gitvas af honom förträffligt, syn nerligen slatscenen, då gubbens faderliga vrede öfvergår till hjerllig försonligbet. Fidalmas karakter tolkas af fröken Lublin med den samvetsgranna omsorg som man hos henne alltid är van att finna, och den ypperliga, kuplettartade 6logen öfver äktenskapet blifver, äfven genom det förtjenstfulla i hennes föredrag, ovilkorligen en af operans glanspunkter. Hr Dahlgrens vackra röst har i Paolinos parti ett utvaärkt ämne och den hberrliga arian ätergifves af honom värdigt och väl. Roliens dramatiska framställning skulle måhända vinna genom en något mera manlig hällning. Med ledsnad suknar man temligen ofta i sången, särdeles ensemblerna, under operang gång den korrekthet som skänker åhöraren en så ovärderlig trefnad, och hvars lägre art af fulländning är ett nödvändigt vilkor för hvarje slags högre sådan. Så mycket mera förtjenstfullt spelar orkestern, under vår genialiske och öfverlägsne kapellmästares ledning sin rikhaltiga, vigtiga och svåra roll. Publiken har hittills icke i ett så stort antal, som skulle kupna motsvara dest sköna konstverkets värde, hastat att komne i åtnjutande deraf, men det fåtal som Shört operan har på det lifligaste gifvit sitt intresse tillkänna, och hvarje uppriktig vän af den klassiska tonkonsten skali alltid vara tacksam för dess återupptagande, liksom han med glädje måste lyssna till de rykten eom då och då förkunna att sådana sunilleverk som Mozarts ?Don Juan?, Cherubinis PVattendragaren? eller Isouards ?Cendrillon? måhända snart åter skola höras från vår lyriska scen. Bland gamla, kärs mästerstycken, som äro lika billiga som värderika, rekommendera vi särskildt på det varmaste Dittersdorfs ?Doktorn och apotckaren, ett arbete som oaktadt sin enkelhet, i mer än ett afseende söker sin like. PZLig-Zag, ett dansdivertissement som gifvits samma aftnar som Hemliga giftermålet?, har blott genom det utmärkt goda utförandet egt något synnerligt värde,