le finna sig ishög grad oroade för följås; lerna af den seger, som de fira genom sålj; vilda lofsånger. Under ingen föregående tidpunkt af sin tillvaro har påfvedömets verldsliga tron varit mera oåterkalleligen dömd. Hvarje hus som söndrar sig inom ig ejelf ken icke blifva beståndande, och på samma sätt kan en makt, som står i strid med sitt eget ursprung, icke få någon lde långvarighet. Öm någonsin en makt bortlå hvila på frivillig lydnad, så är det den som jP: utöfvas af de troendes fader, och det blod, som utgjutits för dess upprätthållande skall städse ropa högt emot densamma. Vi på-lg stå, att påfvetronen icke liknar öfriga tro-d ner i denna verlden, att den är den enda ls: som ieke har rätt att försvara sig till sådant pris. Att den makt, som utöfvas afl, Jesu Kristi ståthållare, af de troendes fa-yvi der, af förkunnaren af fridens och kärl-kens ai Gud, endast skall utgöra en ständig näring s för krig mellan folken och för borgerliga? missbälligheter och endast kan upprätthållas genom oupphörlig blodsutgjutelse, det lj; är en motsägelse, som strider mot sunda förnuftet och upprör samvetet. — — Denna ö föregifna suveränitet och detta föregifna obe-1!g roende, hvars blotta omnämnande utgör en paradox, ha det egendomliga med sig, attl;, de icke kunna ega bestånd en enda dag utan 1 utländskt beskydd och utan militärisk interic rention eller ockupation. —: Det förtjenar ljs anmärkas, att Italiens nederlag lända till K dess fördel lika väl som dess framgångar. — — Hvad man än säger, hvad man än f vill, hvad man än försöker att göra, skalllu man ieke kunna förmå händelsernas ström v att gå baklänges. Det verldsliga påfvedö-n met kan ieke bestå med det som återstår 7 detsamma, och man skall icke återgifva det q hvad det förlorat. Det har sjelf sagt, attly det i sin nuvarande sammansättning varn blott ett hufvud utan kropp, och detjd kan sjelf icke tro att man skall åter1 gifva det dess kropp. Vi anhålla attå icke behöfva diskutera med dem, som lt drömma om att Europa skall återupprättå f Kyrkostaten. Alla kombinationer ha blifvit! försökta, den ena efter den andra; alla de jr sibyllinska bladen ha blifvit sönderrifna; q det finnes; blott en lösning möjlig för Rom: dess läggande under verldsligt välde. Det är det bestämda målet, dit man skall komma, äfven om det skall ske på omvägar. Alla vägar föra till Rom. Det är derföre vi skulle beklaga om vi såge Italien binda gig genom åtägandet af nya förpligtelset! Sålänge fransmännen innehade Rom endast med styrkans rätt, kunde italienarne säga, att de veko för den starkares lag. Genom Septemberkonventionen hade Italien gifvit Frankrike rättighet att återvända till Rom, hvilket det också gjort. Det förhåller sig i sjelfva verket så, att den franska ockupationen aldrig upphört, ty det betydde föga om den utfördes genom. en oekupation eller genom ett. veto, såsom erfarenheten nu tillräckligt visat. Romerska hofvet, med sitt vanliga skarpsinne, hade afhållit sig från hvarje uppgörelse och hvarje konvention. Om vi skulle gifva italienarne ett råd, blefve det att handla på samma sätt som romerska hofvet. Den situation; som kommit till stånd eller åtminstone stipulerats gevom September-konventionen är icke hållbar. Denna traktat kan förklaras endast på det sätt, att den afslutits. under förutsättning af händelser, som icke inträffat, hvilka ingen kristligen kan önska, men hvilka öfverensstämma med, naturens ordning. Må Italien förstå att vänta; gdiplomatien befinner sig i större förlägenhet än det? Efter att i den artikel, af hvilken vi här lemnat ett såmmandrag, ha sålunda betecknat sin uppfattning af. Italiens ställning till den romerska frågan, tager John Lemoinne i sin senare artikel i betraktande Frankrikes ställning till densamma. Vi behöfva?, eäger han, endast hålla oss till det personliga intresset för att vara öfvertygade, att kejsaren icke skall försöka att tillintetgöra Italien, d. v. s. förstöra sin. regerings förnämsta verk. Utom Italiens nuvarande ställning finnes i sjelfva verket för detsamma endast två hypoleser möjliga: en reublik eller en restauration. Det synes oss Kort, att man icke kan vänta att kejsar Napoleon hvarken skall tillåta republiken uppstå eller åtaga sig. återupprättandet af de legitima monarkierna. Detgifvesett mycket enkelt resonhement, nemligen attrestaurationerna hafva sin nödvändiga logik, liksom revolutionerna. Ur denna synpunkt synes oss den öppenhet, för att icke säga den enfald, med hvilken det ultramontana partiet framlägger sina planer, någonting obegripligt. Man skulle kunna tro, då man hör katolikerna och legitimisterna att de glömma från hvilka händer och från hvilken källa den bjelp kommit, söm i sista stunden räddat dem. Om de ville litet närmare studera de senaste händelserna, skulle det kanske lyckas dem upptäcka, att den franska interventionen i Rom vida mer haft en negativ än en positiv karakter, och att den vidå mer hade för ändamål att krossa en revolutionär rörelse än att betrygga en till sin princip utdömd sakernas ställning. Det var klart, att den senaste rörelsen hade till sluts antagit en färg, oförenlig med det för närvarande i Europa rådande styrelsesältet, och det är detta som förklarar dess undertryckande; men att deraf leda sig till allmänna restaurationsplaner var ett alltför naivt resonnement. Detta hindrar dock ieke att man morgon och afton för oss upprepar, att man endast har en sak att göra: återgifva påfven de stater han förlorat och återuppsätte bourbonerna på Neapels tron jemte de österrikiska erkehertigarne på Toskanas. Men hvarför icke gå ända till målet medan man är på så god väg? Det tyckes oss endast, att om det är på Napoleon III som katoliker och legitimister ställa sädana anspråk, äro de antingen mycket oskuldsfulla eller mycket klumpiga och förgäta den kristliga kärleksregelns lärdom. Om vi finge gifva dem ett råd, skulle det vara, att öfvergifva dylika illusioner. Man hyser dem endast i Paris och i Frankrike. I Rom är man vida klarsyntare. Den heliga Stolen vet, att ingenting är förändradt, om icke att den Mvit verlden ett uppenbart bevis på sin oförmåga att försvara sig, om icke att den nödgats ännu en gång kalla främmande stridskrafter till sin bjelp, om icke att de fullkomnade vapen, som, enligt ett olyckee a LL sd dal hafosa NyCck-4