pp VV ME OM n nämnda, det anade han väl icke.? ). a LITTERATUR TIDNING 8 II I Innehåll: Allen: De tre nordiske Rigers Historie. e Holmberg: Bohusläns historia. — Dikter af O. B. — En polismans anteckningar. — Litteraturoc 4 konstnotiser. De tre nordiske Rigers Historie under Han: a Christiern II, Frederik I, Gustav Vasc r Grevefejden. 1497—1536. Af C. F. Allen 1 Tredje Bind. Förste Afdeling. Kjö : benhavn 1867. . Det är alltid med mer än vanligt intress I vi läsa en utländsk skildriog öfver någo -Idel af fäderneslandets bistoria. Det ka S nemligen cj annat än i hög grad intresser 1os8 att se, på hva! sätt personer som skrifv: belt och hållet oberoende af nationalkäns :lans sympatier eller antipatier uppfatta oc! I bedöma händelser och förhållanden, on hvilka vi vanligen redan från ekolan ha et J omdöme färdigt. Detta blir i ännu högr grad fallet i fråga om danska skillringa Ifrån den del af vår historia der strider emellan Sverge och Danmark antagit hel: I karskteren af en nationalkamp. Hör är de oemligen ej blott intresset att erfara främ. llingers omdöme, utan framför allt begäre att se huruvida dansken förmått göra sig oberoende af sina nationella fördomar och skipa opartisk rättvisa mellan de båda folken. Må vi straxt erkänna, att författaren till ofvanstående arbete löst denna ej lätta uppgift på ett så tillfredsställande sätt som det Jöfverhufvud torde vara möjligtatt lösa henne. Han glömmer visserligen ej att framhålla den formella, juridiska rätt som de danska unionskonungarne hade i följd af herredagsbesluten och aristokraternas valföreningar, men han förnekar ej heller den mnationala sjellständighetsandans högre berältigande, och ger henne på måvga ställen ett erkännande som mäste tillfredsställa äfven de mest fordrande patrioter. Denna del har måhända mer än någon ef de föregåendr satt denna opartiskhet på pro. Inom dess ram faller nemligen ej blott Öhristianp II:s stora eröfringstög mot Sverge 1520. Bogersundeslaget cch de närmast derpå följande händelserna, uta äfven blodbadet i Stockholm. Det är ej obekant att danska författare på senare tider sökt i viss mån rebabilitera Christian Il genom att framställa honom som en klarsynt och patriotisk sfeteman, den der i flera riktningar hyste åsigter och sträfvanden som sträckte sig ej så litet utom bans samtidas horisont. Den härda behandling ban under sin fångenskap fick undergå har ej heller litet bidragit att i denska ögon mildra de mörkore dragen i hans karakter. Allen bar af denna karakter, som visserligen ej seknar sin psykologiska märkvärdighet, uppdrogit ett porträtt som synes oss hålla en lycklig medelväg mellan båda ytterligheterne. Han är en energisk, ärelysten furste, som rullar stora planer i sitt hufvud ej blott till yttre maktutvidgning, mutan äfven till urdanrödjande af all rivalitet i det inre, den må komma från hierarki, aristokrati eller banseatiskt hbandelsvälde. Men han är tillika lömsk, hämndgirig, trolös och lika obesvärad af betänkligheter i afseende på medlen som trots någon sam tida furste som tagit Il Principes lärdomar på fullt allvar. Det är samma, för tiden egendomliga, skarpt utpräglade furstetyp, hvaraf Ludvig XI och Henrik VIII äro hvar i sitt slog variationer. Det hufvudmotiv som ledde honom vid utförandet af detförfärliga dädet den 8 November var utan tv fvel detsamma som ärbundraden derefter förmådde Mehemed Ali att i kallt blod mas: sackrera mameluckerna och på en ännu sevare tid lezat till grund för den ryska utrotningspolitiken i Polen. Han ville med ett slag göra sig af med den oroliga adel som under den föregående tiden gilvit anförare ät folket vid deras resningar mot det dan ska öfvervåldet, och på detta sätt för framtiden förebygga deras återkommande. Allt som i Sverge var mäktigt och möjligen kunde blifva farligt skulle krossas och tillintetgöras, så alt detta rike ej lätteligen mera skulle kunno tänka på någon uppresning, men brutet ech förödmjukadt tåligt hålla till godo med e: arfkonung, som regerade med så godt som oinskränkt makt?. Men detta motiv räcker dock ej ensamt till att förklara eit slagtande der bödelsyxan ej blott tr:ffa de bans förra motståndare, utan äfven de män som kraftigast bidragit till hans saks framgårg och sådana, af hvilka han för framtiden tydligen ej hade det minsta att frukta, emedan deras intressen voro oupplösligt fästade vid hans. Så t. ex. eflitvan det af de håda hiekoparne i Strengnäs och Skara. Hämndlystnaden och snikenheten ha tydligen äfven varit verksamma driffje dror. Det ser ut, säger författaren, ?som nyck och infall bade afgjort frågan om lit och död, och man frestas att fråga, om ej den anklagades större eiler min dre rikedom, den större eller mindre skörd som skulle göras när hans qvarlätenskap indrages under kronan haft ett vä sentligt inflytande på hans öde. Vid den stora godtycklighet som öfverallt visar sig är en sådan misstanke icke hborättigad.? Den andel hämndlystnaden haft i ogerningen vill dock förf. ej. så mycket härleda från Chrian NE Kern