sande blick, som upplyser att här passar det icke, Följande natt möter pi den stränga damen å balen. Musiken spelar upp ea vals af Bönner och ni bjuder henne att dansa. Hon svarar småleende sitt ja. Linda nu er arm om hennes lif, det är. er rätt, För henne ut i den hvirflande valsen och slut henve till ert bröst, så att ni känner hennes hjerta klappa, det är som sig bör. Luta ert hufvud så nära hennes btt, era läppar värmas af hennes andedrägt, det gör ingenting, ty här passar det. Hvad är väl Jjofligare att skåda än den blyga jungfrun i hemmet? Klädningen sluter tätt till halsen och döljer sedesamt de sköna formerna; Hon är så blygsam lilla tärnan att hon skulle rodna som en ros om ni finge s en skymt af den välbildade armen, ty här passar det icke. Men om qväilen är det soir hos öfversten, hennes farbror. Ni gär dit och fianer den blygsamma bland damernas krets. Ni tror ieke att det är hon, men man kan icke misstaga sig, ty ljusen från kronorna stråla så klart. Endast ett gyllene band slingrar sig kring den fylliga armen, och det skira silkesfloret öfver barmen gungar som vägen der svanorna segla fram. Nu är det kanske ni som rodnar vid äsynen af de bloitade behagen. Den sedesamma är luga i medvetandet att här passar det.? Men förlåt, nu har ni talat nog om damerna. Tag också herrarne till exempel! Då komma vi till det högst opassande. Om ni olyckligtvis blifvit bekant med en pratmakare, som tröttar ut er med sitt odrägliga sladder, så undviker ni honom öch gär ifrån honom när ni haft den oturen att råka i hans väg. Men när bålarne sättas fram efter supån och ni uppmanas att fatta ert glas, för att dricka en skål för Per eller Päl, då står ni der fastnitad på er plats och måste höra de faddaste dumheter med leende min, ty att göra grimscer, hälla för öronen, eller gå er väg, vore högst opassande. Om ni sitter i operasalongen och hör en sångerska som sjunger falskt, så gör ni era anmärkningar och rör icke en hand för att applådera. Men en annan afton sitter ni i en privat salong. Dä träder fram en sångerska med spetsiga former och en min som talar högt om sjelfbeurdran. Hon ställer sig vid sidan af pianot och ordnar vecken på sin klädving. Förepelet börjar och hon astar en blick ut öfver salen, för att se om alla lyssaa med spänd uppmärksamhet. Nu höjer hon sin stämma till en drill. När hon går upp i det höga registret tränger en rjeniog genom märg oeh ben, och ni skulle hellre vilja en hel dag höra ett ositiv än lyesna till en enda af hennes rösttoner. Men när hon slutat måste ni ropa bravo och slå händerna tillsamman med hänryckt min, ty att lägga händerna i kors och tiga vore högst opassande. Vid middagsbordet har värdinnan placerat er vid sin högra sida och är idel uppmärksamhet mot sin ärade gäst. Hon ber attfå servera af en rätt som är er fasa. Ni pekar, men hon försäkrar att rätten är ytterst delikat och tillagad efter hennes egna föreskrifter. Se der har ni nu en dubbel portion på er tallrik och måste börja arbetet med bjeltemod. För hvarje bit ni sväljer känner ni en kallsvett utefter ryggen, men när värdinsan vänder sig till er med frågan om puddingen är i er smak, så måste ni svara med leende min: utmärkt, min fru! ty att säga sanningen vore högst opassande. Fjerde regeln är: Hvad som passar mot en passar icke mot en annan.? Innan ni fortsätter så wllåt mig fråga hur mänga reglor som finnas? Tusentals, min herre, och det fordras eti helt lif för att rätt kunna uppfatta dem.? I så fall måste jag nöja mig med hvad jag redan hört. ?Om ni behöfver några grundligare upplysningar, så finner ni dem bäst hos gamia fröknar, som från ungdomen tagit läran tili specialstudium.? Och är det verkligen ert allvar att ge ut på trycket denna vidlyftiga lära om hvad kom passar och icke passar? Helt säkert.7 Tillåt mig då att föreslå en passande devis. Låt höra !? Den som aldrig gör hvad som passar är en ölp; men den som aldrig gör hvad som icke vässar är en narr. Richard.