och han skrattade högt och bittert. ?Skulle de anse Reine de notre classe?? fortfor han i sin tankegång; ekall det en dag blifva hennes tur att snäsas och förtalas och nådigt beskyddas? Min stolta, vackra Reine? — och Richard tyckte sig se hennes strålande ansigte — ?finnes det bland dockorna och mannekioerna i notre classe en enda, som kan jemföras med henre?? Han gick derifrån med Reine i sina tankar och Punchs skrik och barnens skratt genljudande i sina öron. Liksom den dagen, då han gick på vägen till slottet Tracy, tänkte han nu också på Reine och på hennes hvardagliga sysselsättningar; hvad gjorde hon nu, måane? Öfversåg hon arbetet på sin gård? Hade hon företagit någon af sina många resor till utgårdarne, åkande på de dammiga vögarne? Bett hon i den öppna dörren och spann lin eller läste hon vid det bleknande dagsljuset ur någon af de gamla böckerna med bruna permear, som tillhört hennes mor?...... Ett aflägset eko af Punchs ?Oukdoukedou? nådde honom i detsamma, likt en varviog mot de tankar, gom nu sysselsatte honom. Barnen tyckte att den dag de mnu tillbragte vid Lombswold var den roligaste af alla ?roliga? dagar då de fått vara med? der. Det var vid middagstiden, då skuggorna voro kortast och fåglarne tystats, som. postvagnen och wursten från stationen stannade framför den stora stentrappan. Charles Butler stod i porten för att taga emot dem och skakade band med alla, eftersom de kommo upplör trappan. Catherine och barnen hade äkt i postvagnen, de öfriga bade kommit förut i wursten. Det gamla huset, der tystnaden i så många månader herrekat, genljudade nu inom ett ögonblick af glada röster, barnen sprungo omkring öfverallt