dem, skall, så hoppas åskådarne, äfven til faila det blödande Norge genom samm kloka och krattfaila hand, hvars ingripand i den lilla kretsens öden verit af så sto och lyckobriugande verkan. Det är denn ide, alt Individens lif i stormiga och a störa händelser fyllda tider med nödvändig Agt indrages i dessa, rom författaren ypperligt uppfattat och gifvit gestalt i sit drama, att det med skäl kan i detta fall an ses som mönstergiltigt. Bland de på vår scen uppträdande kunn: vi utun tvekan egna hr Dahlqvist som kun; Sverre första rummet. Genom sitt åter gifvande af denna val svåra, men ock teck samma roll har denne ypperlige skåde spelare ånyo ådagalagt, ett för den äkts konstnärs-intuitionen finnes intet oti;lgäng Jigt område, isga oöfverstigliga hinder Större skilned än mellan kung Sverre oct flertalet sf de bjelteroller hr Dahlqvist an. nare fylit kan svårligen finnas; och likväl är hea här lika hemmastadd, lika väl på sv. plats som i dem. Den lugna, enkia storheten hos den skerpsynte och tystlåtne, men fosterlandsälskande och känslige man. nen har han gifvit ett uttryck, som sent skall förgätas. Så när konungen i ettobevwakadt ögonblick up mer för sig sjelf än för sin åhörarinna, när han med blödande bjerta visar, huru nödvändigheten, öfvertygelsen om en rätt och god sak, drifver honom att sarga detta lund, som ban ville göra så lugnt och lyckligt, och när han likväl säger sig vilja stå fast intill, äxdan, att både Gud och menniskor skole se, att det var dock det goda han wille?, — då har framställaren så införlifvat sig med sin hjelte, så varmt känt just uetta fasta och manliga tänkesätt, att han ovilkorligen rycker åskådaren med sig, ovilkorligen ger bonom en aning om hvad djup, ef hela öfvertygelsens kraft buren hänförelse vill säga. Vi kunne ej annat än lyckönska hr Dehlqvist till den framgång han vunnit i derna roll, som vittnar om, huru faurt ban uppfattat sjelfva andan af det verk, hvari han uppträder. Hana förtjenst i detta hänseende visar sig så mycket större, som han, enligt värt omdöme står temligen ensam i sin uten tvit vel riktiga uppfattning. Samtliga andra medspelande synas oss ej fullt haft klart för sig, att dessa nordiska, inom sig slutna täcker sitt väsen nästan karakterer, hos hvilka lidelsen ej Hammar x ljus löga, men glöder på djupet, under ett hölje af is, kräfva ett till arten skildt framställningssätt, jemförda med andra uppBitter. Fru Hwasser som Inga är den enda, som delvis känt, att så förhåller sig, och som, ehuru ej konseqvent och klart, sökt utprögla den i sitt spel. På flera ställen bör hon modern, patetisk och sentimental, och i scenerna med Halvard, just de vigtigaste, faller detta genast i ,gonen. Alla dessa repliker, som borde vexlas på ett skenbart Ingnt, isande kallt sätt dem emellan, oli pu mer eller mindre häftiga förebriel er, ett högljudt gräl, som är allt utom passande för karakteren. Hr Elmlund som Halvard gör sig skyldig till samma fel i ännu mer fromsiående grad: han har uppfattat rollen fullkomligt i nymodig stil och ä föga annas än en vanlig svartsjuk älskare. Af den norske fjellbonden med sin hårdhet och kraft märkes föga. Biligurerna framställas nästan bättre, men säkert mer auf en slump, än af fullt medvetande om deras betydelse. Öfverhulfvud taget märker man i detta stycke mer än i mänza andra bristen på en högre dramatisk instruktion vid våra kungliga teatrar, en brist som gör att sä betydande skilaktigheter i uppsättning som nu kunna finnas till bredvid hvarandra, utan att den bättre syues på något sätt ha gjort sig gällande hos vägon annan än den enskilde skådespelare, som sjelf leåts till densamma. 1 enlighet med den inrådan, som från flere håll gafs kongl. teaterdirektionen vid tiden för den bekanta polemiken förliden vär, har man, hellre än att oupphörligt : gifva nya och underhaltiga komedier, sett sig om bland den icke redan bildade repertoiren för att återupptaga ett och annat äldre af värde. Första försöket i denna riktning var Herr Perrichons resa, som liksom det nyss granskade stycket gafs ett par gånger på våren, sedan det hvilat nära sex är. Vi tro också att k. teaterdirektionen denna gång ej behöfver ångra sin villfarighet mot en offentligt uttalad önskan. Stycket, ett lustspel i fyra akter af Labiche och Edv. Martin, tillhör det lägtare af denna goda firmas alster, i hvilka Scribes fyndiga och lätt anlagda intrig och hans olltid anbragta moraliska grundturer förbinda sig med den fylligare karaktersteckning och den mer vårdade dialog, em en senare skola infört i den franska komedien. Ursprungigen tillkommet sr,m en illustration af satsen, att meuniskn lätt glömmer sin tacksamhet mot ar.dra, men aldrig den hon sjelf har att fordrs, smakar lustspele: stundom väl mycket af 4morale mise en acion; isynnerhet Är parallelismen mellan de båda ilskarna, som gå hvar sin väg till hr Peri chons ynnest, någit för starkt utförd i enkilsbeter. Men men glömmer lätt dessa Drtster för det myckna verkligt roliga och underhållande stycket erbjuder oss, för det alla fall om saon menniskokännedom vittnande sätt, hvarpå författarne tecknat sina figurer, främst den löjligt patetiske och inskränkte Perrichon, en af de roligaste typer som franska dramatiken erbjuder. Och den som aldrig skämmer bort en god sak är hr K. Almlöf, som i hufvudrollen gjort betydlig lycka och förtjenar det. Här som alltid hos denne konsinär återfinner man den sunda, klara uppfattningen och den nt: märkta genomarbetving, fom gör hans frawm