BLANDADE ÄMNEN. Theatre International I parken på Marsfältet. Göteborgs-Postens Pariserkorrespondent meddelar följande skildring af en representation på nämnde teater: Om vi nu för omvexling skulle gå ut i parken för att besöka en byggnad, viseerligen ingen expopitionsartikel. men som dock framkallats af och lefver af expositionen, den så mycket omtalade Theåtre International, som fått hit en grande Smala eller arabisk algierisk trupp af diverse stammar, som enligt sitt eget åstående haft en sådan succes immense?, att jen finner sig föranlåten att gifva tvenne representationer om dagen. Teatern bär spår af sin provisionella tillvaro såväl som af sitt hastiga uppförande. De röda tapeterna af diverse olika nyanser äro redan förstörda af fukt och på sina ställen lappade med andra af olika mönster, att det hela ser ut som en förlegad profkarta från någon tapetfabrik. Salongen med ssina tvenne logerader bör kunna rymma rätt bra med folk, fast för tillfället endast bortåt hundra personer tagit plats på dess rottingssoffor, oaktadt det billiga priset af 50 centimes på alla platser. Vid qvällsrepresentationerna äro priserna olika och uppgå ända till 3 francs. Ridån, i rödt och guld, kunde se rätt smakfull ut, om den icke vore chiffonerad som allt öfrigt. Sockeln framför rampen är hållen i den renaste brunrot och orkestern bestås med notställare af omälade bräder. Men tyst, nu gir ridån upp. Scenen representerar ett landskap med en mohrisk port till -veneter och tvenne sfinxer i gyllene schabrak till höger. På golfvet sitta grupperade, dels med benen i kors, dels på stolar en mängd negrer och araber i blandade kostymer; Regissören, likaledes i nordafrikansk kostym, framträder och presenterar en neger och en tjock negrinna, den förre draperad med en randig gardin, den sednare med en broderad bordduk. Herrskapet skall dansa med ackompagnement af sång, tamtams och jernkastagnetter. Det mest bedöfvande larm med rang heder och värdighet af musik börjar, interfolieradt med ett halfhögt vrålande, som då och då öfvergår i ett tjut, förvillande likt ett annalkande jernvägslokomotiv. Negerparet börjar dervid lunka omkring scenen, hvarvid isynnerhet den tjocka negrinnan är särdeles rolig. An skuttar hon i kort galopp och än faller hon in i traf. De ackompagnerande negermusikanterna se så innerligen belåtna ut med den eminenta talang hon ädagalägger, de stora munnarne uppdragas till öronen, de hvita tänderna sticka af mot den svarta, glänsande hyn och med ett uppmuntrande grin nickande takten med sina ulliga hufvuden, slamra de på oförskräckt med sina skrällande jernskramlor. Astronomerna påstå ju att man skulle kunna se ljusutstrålningen från en stjerna längt efter sedan den sjelf slocknat. Det är samma förhållande här, musiken höres långt efter sedan den tystnat. De uppträdande efterföljas af ett halft dussin negrer som utföra en käppdans? under samma trefliga musik som det föregående numret. Afdelmingen derpå upptager likaledes sång, dans och musik, denna gäng af stammen Lalia, som icke längre tillhör den svarta befolkningen, utan som med sin mörka, något i gulbrunt gående hy, sitt ebenholtzglänsande hår och sina stora nattsvarta ögon tyckes tillhöra hvad vi kalla den sydländska skönhetstypen. Ett fruntimmer i guldbroderad sammetströja, som nyss förut satt .och sålde dadlar och johannisbröd utanför porten, framträder med en röd silkesnäaduk i den ena handen och en ljus dito i den andra och. under en icke fullt så bullrande men så mycket mera gnisslande musik utför i långsamt tempo diverse promenader och attityder, hvilka Pepita de Oliva tyckes hafva studerat och idealiserat i sin berömda El Ole. Flera dansar följa efter hvarandra såväl af damer som herrar, men alla tyckas utgå på att hålla nedre delen af kroppen från och med höfterna i en ständigt roterande rörelse, En duett mellan tvenne damer lemnar en rörande påminnelse af de behagliga kattduetterna hemma på hustaken enkannerligen i Mars månad. Sultans musik, NoÖba, som i nästa afdelning utföres af stammen Zernadjia, ger icke negermusiken efter. Samma öronbedöfvande larm, samma tjut oeh vrål i vändlighet. Också tycktes publi ken betrakta alltsammans. par curiosit, gjorde skrattande högt sina anmärkningar och belönade de uppträdande artisterna endast med skämt och spefulla omdömen. Men medgilvas måste också att kontrasten var för enorm.