BJENUSLANUIKNES Ae ee ga monitorer eller tändnålsgevär ersättas. mrs — (Insändt.) Nordvesira stambanan. Sedan riksdagens båda kammare till denna bana anslagit medel för 1868, men icke några sådana blifvit beviljade för använ: dande under innevarande år, utöfver deredan vid sistl. riksdag anslagna 500,000 rdr, syn s det för den opartiske betraktaren vara förenadt med den största klokhet och sparsamhet om representationen nu kunde genom beslutande af en förnyad undersökning bespara en million på denna den dyraste af alla våra stambanor. Jag vill här ej trötta läsaren med upprepande af alla de skäl, som blifvit anförda för den ena eller andra af de tvistande linierna, utan endast påpeka den medelväg, som otvifvelaktigt vore den rätta att följa, samt de häraf följande fördelar. För att förena de begge punkterna Kristinehamn och Frykerud vill det ena partiet att man skall draga jernvägen i en bågformigt böjd linie norr om den rita linien, som kan tänkas lagd mellan Kristinehamn och sjön Frykens södra ända, och det andra partiet önskar att man skall förlägga linien söder om den räta linien genom att draga sig en 1!4 mil söderut till residensstaden Carlstad. Det ligger derföre ganska nära till hands att fråga: hvarför hafva icke statsmakterna påyrkat en sträckning af linien efter det kortaste afståndet mellan Warnumsvikens norra ända vid Kristinehamn och sjön Frykens södra ända? En sådan medellinie blifver c:a 3a mil kortare än nägondera af de stridande alternativen, den har endast en öfvergång öfver Klarelfven i stället för fyra på Carlstadslinien, samt ingen tunnel såsom Norumslinien och kan framdragas genom en jemförelsevis lätt terräng. Med hvad skäl vill man nu medelst ett enda beslut afskära sig möjligheten, att bespara c:a 1 million i anläggningskostnad, att förkorta vägen mellan Stockholm och Kristiania med nära en mil, samt att nedsätta de årliga trafikoch underhällskostnaderna med en icke obetydlig summa? Om sparsamhet ordas vidt och bredt i alla förhandlingar, men när det kommer till beslut bortsiumpas obesedt den ena millionen efter den andra. Månne landets representation härför kan stå till svars inför nationen? Så länge ej faktiskt blifvit ådagalagdt, att den här ofvan förordade medellinien, liggande emellan de båda stridiga intressen, gom den bort kunna förena, är omöjlig, och detta har ännu ej skett, eller blott företer större svårigheter än någon af de föreslagna alternativen, torde man få anse att den är möjlig och utförbar. Sannolikt är densamma aldrig fullständigt undersökt. Allmänheten skulle derför vara jernvägsstyrelsen förbunden om i denna sak upplysning lemnades huruvida någon sådan linie är undersökt eller ej och i förra fallet om den icke företer sådana lokalförhållanden att den iafseende på anläggningsoch trafikkostnader fullt kan mäta sig med hvilken som helst af de 2:ne andra. De personer, som känna lokalen, påstå emellertid att densamma är fördelaktig samt utan hinder; detta påstående är icke på officiel väg ve derlagdt. Förr än detta skett torde vara klokast att afbida sakkunniges utlåtande i ämnet, ty man har, såsom frågan nu står, af ett uppskof allt att vinna, men intet att förlora. Våra bröder norrmännen skulle vara oss särdeles förbundna, om vi kunde förkorta byggnadstiden med något år samt afständet mellan oss och dem under all framtid med nära en hel mil. Huruvida de gerna se oss kröka åt ena eller andra sidan för att tillgoiose de enskilda intressena kan deremot lemnas derhän. Vore ej gången af jernvägsfrågornas behandling, och de på densamma inverkande sidoinflytandena, oberäkneliga, skulle väl statsmakterna för länge sedan funnit hvad sunda förnuftet erkännt vara sannt, nemligen att den räta linien är det kortaste afst ndet mellan tvenne punkter.