Ina, va? VV VE BECITASTE aren. Wolt samlade äldre och nyare iakttagelser från åtskilliga länder öfver norrskenens förekommande, och erhöll på detta sätt en någorlunda fullständig bild af detta fenomens per odiska förändringar från år 1700 till närvarande tid. I hans norrskenskatalog utgöra de svenska serierna från Celsii, Hjorters och Bergmans tid samt Hansteens observationer från Ohristiania en vigtig del. Då nu denpa tabell jemföres med solfläckarnes antal nder olika år, så befinnes det, att de år, då solen haft ett stort antal fläckar, hafva norrskenen varit många och tvertom. Framställas båda dessa fenomener på gråfiskt sätt genom kurvor, så visar det sig, att begge kurvorna löpa i allmänhet parallelt, så att upphöjningar och nedsänkningar ganska noggrant svara emot hvarandra. Detta gäller, hvad norrskenens antal beträffar. Antager man, att endast de starkaste norrskenen blifva märkbara i mellersta Europa, ;och de derstädes gjorda iakttagelserna afskiljas för konstruktionen af en särskild kurva, så finner man, att äfven denna löper parallelt med den, som framställer solfläckarnes större eller mindre talrikhet. Den mening har någongång blifvit uttalad, att norrskenen till stort antal förekomma hvarje år på orter, som äro belägna högt upp emot polen. Vore verkliga förhållandet sådant, så skulle detta vara ett vigtigt inkast mot norrskenens periodiska förändringar. Men vid närmare granskning visar sig detta påstående sakna giltig grund. Under den franska expeditionen till Spetsbergen, hvaruti äfven svenskar deltogo, observerades af Lottin, Bravais, Bertil Lilliehöök och Siljeström 150 norrsken från den 19 Sept. 1838 till den 8 April 1839. Men ungeför samtidigt härmed inträffade tiden för maximum af solfläckar. Under vintern mellan 1822 och 1823 observerade Parry och Wrangel högst få norrsken. Den förra hade sin observationsort i Igloolik på 69 grader nordlig bredd norr om Amerikas fastland och den sednare vid en mordlig bredd af 70 grader nordanför Siberien. Få och svaga voro äfven de norrsken, som Ross hade tillfälle att iakttaga, då han från 1832 till 1833 öfvervintrade i polartrakterna. Det är satt märka, att båda dessa vintrar inträffa på ti.der, då solfläckarne voro få till antalet. I en gammal schweizisk krönika har Wolf funmit meddeladt, att år 677 syntes starka norrsken i Schweiz under 10 på hvarandra följande nätter. En sådan, i detta land oerhörd, händelse synes tyda derpå, att detta år inträffade ett maximum af talrika och starka norrsken. Ett dylikt norrskensmaximum inträffade år 1788. Om nu norrskenen, på samma sätt som solfläckarne, verkligen äro underkastade en periodisk förändring under 55,5 år, så är det tydligt, att skilmaden mellan 1788 och 677 måste Jemnt kunna divideras med 555. Qvoten blir ock i det allra närmaste 20 hela. Af alla dessa bevis kan man, om icke med fullkomlig visshet, åtminstone med största grad af sannolikhet draga den slutsatsen, att de ma. netiska och elektriska fenomener. som vår jord visar, stå i sammanhang med de förändringar, som försiggå på solens yta. För något mer än trehundra år sedan rådde l allmänt den föreställningen, att jorden var den förnämsta af alla himlakroppar, och att kring . henne såsom sin medelpunkt solen och de otaliga stjernorna fullbordade sina banor. CopernRnicus uppstod och bevisade, att denna föreställning var falsk; att jorden i intet hänseende utmärkte sig framför de öfriga planeterna, hvilka hon i afseende på form och rörelse fulkomligt liknade. Vår tids naturforskning tillhör den vigtiga upptäckten, att de kemiska ämnen, ar hvilka vår jord består, till stor del äfven utgöra beståndsdelar af solen och stjernorna. Byggnadsmaterialet är gemensamt för hela den oändliga verldsbyggnaden. De undersökningar, hvilkas resultater i dag kortligen blifvit meddelade, synas med mycken säkerhet ådagalägga, att jorden såsom sin egendom icke ens får behålla den magnetiska och elektriska kraften. Det samband, hvaruti denna kraft stär till förändringarne på solens yta, häntyder på, att densamma utsträcker sin verkan i universum långt utom den gräns, till hvilken vår erfarenhet räcker. Fö flera år sedan började ungefär samtidigt i England och Tyskland noggranna undersökningar att anställas öfver ångors och gasers förmåga att uppsuga eller absorbera strålande värme. De tyska och de engelska undersökningarne öfverensstämde ganska väl med hvarandra för de flesta gaser, som underkastades detta prog, Man fick genom dessa arbeten kunskap Acrom att ammoniaksgas, oljbildande gas, ovgfoxidul. kolsyra mm. fl. ega en betydligt stgrre förmåga än den torra atmosferiska lufen att uppsuga strålande värme, Dessa resaltater äro af vigt bland annat vid bedöma: ndet af jordytans olika värmeförhållanden un4er olika geologiska perioder, emedan jordat sosferens sammansättning då säkerligen varit nnorlunda beskaffad än den för närvarande är. TI afseende på vattengasens förmåga att Vppsuga strålande värme voro dock de engelska, och tyska undersökningarne i strid med hvarsadra, och frågan härom, som är af intresse, ev.edan jordatmosferen ständigt innehåller vatcen i Re tillstånd, kan sägas hafva blifvit fullt afgjord först under det sistförflutna året. De slutliga undersökningarne hafva ådagalagt, att vattengasen eger en betydligt större förmåga än den torra atmosferiska luften att uppsuga strålande värme, som ankommer från en mörk värmekälla, hvaremot den med lätthet genomsläpper solen; lysande värmestrålar. Detta resultat har en omedelbar tillämpning på flera me teorologiska förhållanden, af hvilka några få här må anföras. Den värmemängd, som jordytan under dagens lopp mottager från solen, bortgår under natten till större eller mindre del genom strålning mot den gandriga rymden. Om himmeln är molnbetäckt, så hindras deraf i betydlig mån temperatursänkningen under natten, emedan molnen återstråla till jorden en del af det värme, som från densamma utgått. Temperaturfallet under natten är derföre i allmänhet mindre, då himmeln är molnbetäckt, än då den är klar och ren. Det är nästan uteslutande vii molnfri himmel, som de för vegetationen så skadliga frosinätterna inträffa, Denna egenskap hos molnen har länge varit känd, och orsaken dertill insedd. Då efter de nämnda undersökningarne vattengasen eger förmågan att absorbera strålande värme, måste denna, ungefär på samma sätt som molntäcket, om ock i mindre grad än detta, lägga hinder i vägen för jordytans afkylning. Den fuktiga luften uppsuger nemligen de från jordytan kommande värmestrålarne, uppvärmes deraf och hindrar dem på detta sätt att direkt bortgå mot den oändliga rymden. Detzär att märka, att den ifrågavarande egenskapen äfven tillkommer vattengasen i fullkomligt gasformigt tillstånd; den fuktiga luften kan således dervid vara ren och klar. Denna egenskap hos wattenångan är utan tvifvel en af orsakerna till den stora skilnaden mellan klimatet på stepper och i öknar, jemfördt med det som råder på kultiverade orter. Öknarnes torra luft lögger inga hinder i vägen för utstrålningen, hvarföre temperaturfallet under natten der är betydligt. De orter, hvarest luften ständigt håller mycken fuktighet, hafva derföre, endast af detta skäl, ett jemnare klimat med mindre temperaturvariationer än de ställen, hvarest luften är mycket torr. Den. fuktiga luften på öar och vid kusterna af större fastland bidrager i sin mån att, jemte öfriga kända orsaker, göra värmevexlingarne der mindre. Då den vattenhaltiga luften lättare absorberar strålande värme än den torra, så utsänder den äfven mera deraf. Detta är orsaken, hvarföre en ktopp, som bestrålas af solen, blir varmare, om den är omgifven af klar men fuktig luft än då den är omgifven af torr. Den omgifvande fuktiga luften utstrålar nemligen värme mot densamma och minskar derigenom verkan af kroppens egen utstrålning. Attdenna slutsats är riktig, har Schlagintweit bevisat genom iakttagelser i Ostindien och Högasien. Två termometrar, den ena med svärtad kula och utsatt för sölstrålarne, den andra beskuggad och EL DEN — RO OO TR I NR rn JD UA RRD LO — -— ju NA AA AR ID ÅA RN AD IE förd fet fe SER fot ören JEN FPA 0 font fö JG Jo kö) ng bn. NS RR ARR TR OD FT