godt all skonar Hvilken erfarenhet från detta, numera i alla händelser lyckligtvis ej rika, fält är det utskottet hoppas förvärfva, hvilken ej skulle mer än uppvägas af den erfarenhet, många länder under vida längre tidsperioder, än utskottet med sitt någon tid? och inom kort? synes afse, redan vunnit, och hvilken är tillgänglig för en hvar som har ögon att se med och öron till att höra? Har utskottet ej sig bekant, att under tvenne år, 1856 och 1865, inga afrättningar egt rum i vårt land och dödsstraffet således de facto varit suspenderadt, utan ringaste men för rättsordningen, och duger den erfarenheten ieke alls vid bedömandet af frågan, om för ett folk på den ?bildningsgrad?, svenskarne ega, afrättningarnes blodiga skådespel är en oumbärlig samhällsinrättning? 2) Hvårför har utskottet ej upplyst, af hur många års preskription en lag bör vara skyddad mot förändringar, hur långvarig helgd dess felaktigheter, med alla deraf härflytande sorgliga följder, böra åtnjuta, ännu sedan man insett felaktigheterna och principielt godkänt yrkandet på reform, samt då ingen är i, stånd att uppgifva, hvilka olägenheter förändringen skulle medföra? Med andra ord: hvad menas med denna någon tid?, som utskottet behöfver för att stadga sitt omdöme? Hade utskottet tänkt litet på denna fråga, skulle det nödgats inse och medgifva, att svaret — tidsbestämmelsea — är alldeles godtyckligt. 3) När en förändring, hvilken erkännes såsom riktig och önskvärd, sä kan förutses skola medföra någon som helst olägenhet, af hvad skäl kan det då någonsin påstås vara för tidigt att rätta det fel, afhjelpa den brist, som genom förändringen kunna undanrödjas? År 1864 ärs strafflag händelsevis ett personligt väsende, eller kanske rentaf ett heligt och okränkbart majestät, som bör behandlas med ett obegränsadt undseende, som man ej får sära oe enantydan, att högstdensamma tål vid reformer tre är efter sin tillkomst? Eller är måhända den omarbetning? ( dödsstraff-bestämmelsens utstrykande ur åtskilliga t6, samt deraf följande, mycket simpla redaktionsförändringar), som utskottet afstyrker, ett så vidtutseende företag, att för dess vidlyftighets skull lagutskottet bör fritagas från ett så tryckande onus? — Utskottet anför en allmänt uppnådd högre bildningsgrad såsom det vilkor, hvarförutan dödsstraffets afskaffande icke allenast icke må beslutas, utan ej ens ifrågasättas? (!). När utskottet i samma andedrag uttalar säsom sin mening, att detta straff skall innan kort? bortfalla, och yrkar blott ?någon tids? uppskof, så letar man förgäfves efter en förnuftig tankegång i framställningen. Ty derom lärer väl ej någon meningsskiljaktighet vara möjlig, att ju en väsentlig förändring af ett folks allmänna kultu. tillstånd, hvarigenom detta lyftes till en Pallmänt? — det vill väl säga: af alla eller åtminstone af det stora flertalet — uppnådd högre bildningsgrad?, ej låter sig verkställas inom kort tid, utan kräfver åtminstone en generation, för att ej hellre säga generationer. Hvad sjelfva vilkoret för öfrigt angår, ha vi redan anmärkt, att det är allmogens rTepresentanter, som i vårt land enhälligt upp trädt för den ifrågavarande reformen, och derjemte torde en svensk utan öfverdrifven nationalstolthet kunna spörja, om den svenska bildningen verkligen är underlägsen: . Toseanas under perioden 1786—1815, då ingen afrättniog i nämnda land egde rum; eller Österrikes, der dödsstraffet var upphäfdt 1787—1796, hvarefter det utan ringaste påtryckning från folkets s:da, af politiska skäl, återinfördes af en reektionär regering; eller Oldenburgs, Nassaus, Anhalts, der dödsstraffet : förblifvit upjhäfdt sedan 1849; eller De schweiziska kantonerna Freiburgs och Neuchatels, der det är afskaffadt sedan 1849 och 1854; eller De Nordamerikanska staterna Michigans, Rhode Islands, Wisconsins, Illinois, der upphäfdes 1847, 1853, 1856, 1867; eller a Bydargerikanska staten Granadas; eller Den unga Rumäniska statens; eller Portugals, der förslag om dödsstraffets afskaffande nu framlagts af regeringen, hvilken 1863 vägrade sanktion åt representationens beslut om detta straffs borttagande; eller Finlands, der dödsstraftet i 40 år vart suspenderadt ; eller ertigdömet Weimars, hvars landtdag 1865 beslöt dödsstraffets afskaffande; eller Konungariket Italiens, der deputeradekammaren redan en gång (13 Mars 1865) beslutit, liksom en af regeringen förordnad komit6 nyss föreslagit samma åtgärd; eller Braunschweigs, der dödsstraffet faktiskt varit suspenderadt sedan 1854; eller kantonen Ziärichs, eller Badens, Wirtembergs, Hol-: lands, der samma förhållande egt rum under fem år; eller Belgiens, der det ej tilllämpades 1830—1833, eller de belgiska pro-1 vinserna Ligge samt Limburg och Luxembourg, der det hvilat sedan resp. 1825 och 1830, utan att någorstädes häraf följt någon ) olägenhet; eller Det högkatolska prest-låndet Baierns, der dödsstraffet faktiskt varit suspenderadt under flere år, och der representantkammaren nyss beslutit dess afskaffande? Att riksdagen skulle godkänna ett utlåtande, sådant som det vi här tala om, och om hvilket vi ej tveka att påstå, att det sanno-: likt är ett af de jämmerligaste aktstycken, som någonsin utgått från någon af svenska folkrepresentationens delegationer, befara vi ej; bäda kamrarne äro helt visst nera måna om sin egen värdighet. Och vi hoppas att: de ej skola stanna vid underkännandet af en intetsägande och lumpen motivering af det slut, till hvilket utskottet kommit, och mot hvilket åtta dess ledamöter eller jemnt hälften — nemligen, utom motionären, hrr Holmberg, Hasselrot, Bergman, Rosenberg, Grenander, Myrtin och Sven Ersson — reserverat sig, utan bifalla hr Bovins yr