behagligaste. Den väsentliga grund n härtill ligger deri, :ti den skettdragandes fria vilja Gervid bestämmer det belopp, hvarmed han af densamma skall drabvas. Om den genom de indirekta skatterna i statskassan inflytande skaltesumman ökas, måste detta bero på de skattdragandes fria skön, och detta kan icke ledas sf något annat än den ökade konsumtionsförmågan, hvilken i sin ordning beror på tillvuxen välmåga. De indirekta skatternas växande totalbelopp utgör säledes en af de bästa rmättstockar på uationalförmögenhetens stegring. Vid detia pöstående måste dock den väsentliga restriksion göras, att det icke gäller, för såvidt de indirekta skatterna drabba förbrukningen af rena nödvändighetsvaror (såsom t. ex. de egentliga födoämnena), i hvilkas konsumtion ingen eller blott en ytterst obetydlig skränkning kan ega rum. Vi skola taga elt par — de väsentligaste — af de kos oss utgående indirekta skatterna i betrektande, Se vi på den vigtigaste af våra indirekta skatter, tullen, så lärer det ej vara okändt, att de särskilta tullsatserna icke under den tidrymd, hvarom nu är fråga, blifvit höjda, utan tvärtom i bög grad sänkta. Det är vidare lika kändt, att de tullor, som utgå, icke drabba de egentliga nödvändighetsvarorna. Den svorartade tillväxten i tull. infraderna — från omkring 2 mill. rdr beo 1810 till 8,800.000 rdr s m. år 1866 — måste derföre bero jå den frivilliga förbruk en al icke nödvändighetsariklar. Din utvisar således, alt folke:s förmåga att föryruka i potsvarende mån tilltegit, och välmögan, nationalinkomsten, vuxit. Den endra de indirekta skatternas bufvuduitel är bränvinsbränningsafgiften. Hr äro vi beredda att möta den krattigaste invändningen, så ungefär lydande: åtminstone ken väl ej förnvekas, att denna skatt nätt sin närvarande höjd under den ifrågavarande tidrymden, till och med sedan 1850, och att den ojemlförligt största delen af dess belopp utgör en alldeles ny beskattning på svenska folket? — Såsom svar härpå få vi ännu en gäng fästa uppmärksamheten på det olvarberörda förhållande, att skatte bördans relativa tryck vid olika tidpunkler ej beror på skeattesummans storlek i och för sig, utan på dess förhållande till nationelinkomsten. Vi måste vidare hänvisa på orsaken till denna skatts förhöjande. Genom bränvinssupandets utomordentliga utsträckning var allvarsam farbåga väckt, alt svenska folkets såväl sedliga som fysiska krafi skulle hel och bållet gå under, och att härigenom — fria ekonomisk synpunkt betraktadt -— pationelförmögenhetens kapitel på ett betänkhgt säs angreps, under det en stor del af ertia kapitals afkastding — nationalinkomstn — på det improduktivaste af alla sätt förslösades. Då beslöts bränvinsbrännivgsafeifiens höjande isom ett korrektiv mot det onde. Då härizenom bränvinssupandet på eu gång sänktea till hälften eller ksnske tredjedelen af hvad det förut varit, och då det dymedelst fråv den — vi upprepa deiäsuu en gång — imwyroduktivaste ar alla förbynkuingar besparade kapital med allt skäl kan betraktas såsom ett rent tillägg till nationalinkomsten, så torde lätteligen inses att den andel af detta besparado kapital, staten genom bränvinsbränniagsskatten kom att taga ät sig, på iniet n olå l irmånligt för hållande till den senom sjelfva denua skatt kade nationalicekomsien, Och om mun till den från utsupniag räddade asdeien af den årlige produktionen — hvilken andel utgör den första och omedelbaraste viasten af bränvinsskatten — lägger behållningen a den fysiska kraft, som genom bränvinssupandet förut förstördes, och sammen af den sedliga styrka, som ej längre superiet medtogs — och denna sisw vesperingen torde äfven i ekonomiskt hänseende vara den allra vigtigaste — så torde men kanske kuuna blifva ense om att anse bränvigsskattens belopp, ehura i sig sjelft betydligt, vara ringa i jemförel.e med den genom densamma okade nationalvälmågan. För vår del skatta vi så höstbränvinsskattens verkningar, utt vi äro tveksamma, huruvida vi ej böra tillskrilva dem allra största sndelen i den ofantliga ekonomiska utveckling, londet sedan början af 1850talet vunnit. Vi ba härmed slutat vår kritik öfver förfaltarens uppfattving af svenska folkets nuvarande skuttebörda, jercförd med de föregiende 60 årens, Vi våga tro, att ur de sakförhållanden, som af oss anförts, skell den uppmärksamme löseren ovilkorligen hemta den öfvertygelsen, att den högre skafttesumrsa, som för närvarande inflyter i statskassan, har sin förklaring, icke ; ett stegradt skattetrycx på svenska folket, utan i det:a folks ökade välmåga — en välmåga, com synnerligen sedan början af 1850-talet i ovanlig grad tillvuxit. Då vi yttrade, att denna konseqvens af vär framställning skulle träda upp för den uppmärksamme läsaren, kunna vi icke underlåta att uttrycka vår Toisströstan om att finna många sådava. Vår uppsäts har nemligen et nödiväng vuxit till en slittör etor vidd. detia ar seende har vår motståndare, författaren, en afgjori fördel öfver oss, och då bons jilla artikel af en hvar genomögnas och dess resultat särom sulklara sanningar läsia rig i de stas medvetande, ryser mänuden tillbaka vårt länga, till på köpet med siffror välförsedda, opus, och bekåller hellre sin lättfångna öfvertygelse, än att, för blott den negativa vinsten alt få densamma rubbad, agderkasta sig cen positiva olägenheten att genomläsa vår uppsats. Men detta oaktadt anse vi oss böra ännu tillägga wågra ord. Vi inledde vår uppsats med att uttrycka vår ledscad öfver förattarens artikel. Denna ledsnad her ieke så mycket sin rot 1 arti kelns innehåll. Detta innehåll ör ett gammalt nytt. Alli sedan uppkomsten af stater och den dera! nödv ndiga fordran på med!emmarnes bidrag till deras underhäll har skatiebördornas tilltagande tyngd varit ett kärt, ständigt på skiftande rätt och i omvexlande tonarter b handladt thema, och Age Na a