än det goda, således ej kunde frestas till det onda, hvilket ej ens för dem kunde vara bekant, än mindre ha något lockande, läto fresta sig af djefvulen, det ondas princip, hyilken är lika evig som den evige, och i hvars våld, till följd af detta brott hela menniskoslägtet för everdelig tid blifvit öfverandtvardadt, med undantag af ett fåtal, som genom Guds särskilda nåd bli f älsta ur hans klor, att de öfriga öfverlemnas åt honom att pinas utan uppehåll och utan ändamål, att oaktadt menniskans raturliga ondska, moraliska oförmåga och medfödda benägenhet för det onda, det dock är hennes pligt att vara helig, att älska Gud öfver allting och sin nästa såsom sig sjelf, att Gud har en son som är han sjelf, och att denne af begynnelsen, således innan den första synden var begången, blifvit utsedd att försona detta brott och frälsa menniskoslägtet, att detta tillgått på det sätt, att han genom ett underverk blef menniska och att således Gud sjelf likasom menniskorna varit underkastad menskliga behof och utsatt för djefvulens frestelse, och detta på ett sådant sätt att han verklizen kände frestelse till det onda och måste bekämpa denna, att denna försoning ej skedde omedelbart efter brottet, så att de brottslige sjelfva kunde bli delaktige af henne, utan först :edan otaliga generationer förgåtts i synd och varit öfverlemnade utan räddning ät djefvulen och sitt syn. aelände, att såsom nyss sades väl nemera hvem som vill kan bli delaktig at denna försoning — nemligen hvem som vill af dem till hvilkas kunskap hon kommit — men att tillegnandet af henne dock till följd af det ondas makt öfver menniskan, till hvilket hela hennes häg står, och till följd af det välde djefvulen derigenom har öfver henne, för så få blir en verklighet, att det i alla tider blir en ringa procent af menniskoslägtet, som verkligen blir frälst från den eviga fördömelsen, att kristendomen, hvarmed hvarje särskild sekt menar sin lära, och hvarmed således enligt den bemärkelse de s. k. kristne ge åt detta ord alltid förstås en lära med alla de här uppräkoade åsigterna, att kristendo: men är kärlekens religion, och mera sådaut. Vår religionsfrihet består således, hvad bekännelsen beträffar, i frihet att välja mellan : ågon af de sekter, för hvilka dessa läror äro gemensamma och judendomen med sina stränga begrepp om Gud och hans förhållande till menniskan, med sitt småaktigö ceremoniväsende, sin vidskepelse och sin exklusivitet. Vi ponera emellertid, att hvarje svensk medborgare hade rättighet att bekänna hvilken religion han behagsde. Det torde väl vara tvifvel underkastadt, huruvida detta dock vore att anse som religionsfrihet. Fer dem som behöfva någon utredning afl denna fråga torde ett par exempel göra tillfyllest. Om vi ha rättighet att utbyta frukterna af vårt arbete med hvem som helst, så anse I vi aetta dock icke obetingadt för handelsfrihet. Vilkoren för denna rättighet, bestående i tullumgälder ete., kunna nemligen vara sådana ait de väsentligen inskränka handelsfriheten, till och med så kringskära henne, att ingen förnuftig menniska talar om handelsfrihet i eit land med höga tul Jar, äfven om inga import eller exportförbud skulle finnas. Det är alldeles på samma sätt med hvad frihet som helst. Låt vara, att ett lands lagar tillåta att af trycket ge ut hvad man behagar, så blir detta ej nödvändigt tryckfrihet, ty vilkoren kunna vara sådana, t. ex. genom hög skatt, ett denna rättighet kan begagnas endast af ett fåtal och i undantagsfall. Man fiuner lätt, hvaråt jag syftar med dessa exempel. De inskränkniogar i religionsfrihet, som existera här i landet, härleda sig från det vilkor staten fäst vid utöfvandet af vissa medt orgerliga rättigheter, nemligen förpligtel ser att tillhöra statskyrkan. Jag har emellertid bört personer drifva den satsen, att staten bar rättighet att fästa hvad vilkor hon finner för godt vid utöf vandet al vissa medborgerliga rättigheter, ait hon derigenom ej utöfvar något tvång eller inskränker någons frihet. Om det all männas intressen komma i kollision med vågons privata tycke, så får denne uppoffra sin enskilda fördel, och har dervid ej att beklaga sig öfver någons rättskränkning. Det är till slut hans eget bästa, som afses. Den som ej vill beqväma sig till de vilkor staten fordrar kun ju afhålla sig från sta tens tjenst. Det är ingen som nödgar ho nom, 0. 8. Vv. Mei dylika argumenter går det emellertid för sig att bevisa om hvad tvång som helst, att det ej inrzkränker friheten. Hvad det beträffar att den enskilde bör uppoffra sill privata tycke och sia een fördel för det Ilmännas intresse, så är det aliceles riktigt, men deraf att man för sådana argumenrter i munnen följer ej att det är det allmännas intresse man verkligen förfäktar, äfven om man sjelf tror sig göra så, och hvad som är alldeles säkert är, att om man fäster endra vilkor vid utöfvandet af vissa medborgerliga rättigheter än dem statöns säkerhet verkligen fordrar, så begår man våld på den enskildes ätt och gör raka motsatsen till att befordra det allmänna hästa. Alt de vilkor svensk lag fastställer för ut öfvandet af vissarmedborgerliga rätiigheter verkligen innebära en icke rivga insk:änkning 1 religionsfriheten vilja vi söka visa och fordra derför blott att man medger att ej religionsfrihet existerar, der det är förevidt med stora uppoffringar, med uppoftringar af högre in:ressen, att icke bekänna en viss religion. Till ren ändan skola vi betr kta hvar för gig tvenne samhällets klasser, de privata och sta!ens embetsmän. Af de förra är det visserligen endast de hvilkaa förmöävenhetevilkar ovära dem valt LA I OD 2 fö rr mma VA ———— rr Ar pA ta nte Jo VER kr Ar rr