Har vorkligen evenska folkots skattebörda vuxit sedan 1810? IL De direkia skot:erhas hufvudsumnsa utgöres, såsom väl är dt, af de personella skatterna, grundskalterna och bevillningen af fast eg ndom, ksepital eller arheic, — Hvad nu först de personella skaiterna beträf. far, så torde det ej kunna påstås, ett de belo p, som hvarje mantalsoch skattskrif. ven, dylik skatt uuderkastad person, nu i personel utskyld till staten erlägger, är — om mean semmanräknar både mantelspengarne och den personliga skyddsafgiften — högre än under någon föregående tidpunkt i den period, jämförelson omfattar; och om än således den summa, som genom de per sonella ut-kylderna år 1866 införts i etatskassan, är högre än den som 1810 isflöt, så ligger orsaken i folkökningen, till följd hvaraf dessa skatter numera u:göras af flera gkattskyldiga. Men ett det skulle vara svå rare för en person alt erlägga omkring 1 rår i personel utskyld 1866, än för en persön att betala samma belopp 1810, stt säle de; med andra ord, de personella skatterna år 1866 voro mera tryckande än ör 1810, lärer väl ej af någon förnuftig kunra påstås. Snarare borde de väl, om välmågen i lani göras. 1 edan grundskatterna vidkommer, så lärer väl det vara allmänt kändt, att dessa längt före 1810 äro tillförsäkrade orubblighet, och att således någon förökning af dem ej seden denna tidpunkt egt rum, Väl infaller under dennva tid 1855 ärs skotteförenkling, men att grundskatterna härigenom skulle öfverhufvud tåget vare sig ökats eller minskats, torde väl ej påstås. Deremot kan den genom 1855 års törordvingar införda reformen i sättet för dessa skatters utgörande med skäl räknas jemngod m d en lindring i desamma. Dessutom måste, för såvidt det ej kan nekas, att jordbruket sedan 1810 i hög grad gålt framåt, dessa samma grund skatter, som 1810 utgjordes, naturligtvis med mycket större lätthet bäras af den 1866 så mycket högre kuliiverade jorden — hvadan således med allt skäl kan sägas, att med afseende på dessa skatter trycket i betydlig mån lindrate. Aterstår nu af de direkta skatterna bovillningen (med undantag af den till de personella hörande sky idsafgiften). Är det genom denna krona:: stegrat skattebör on? Viskola tillse, buru dermed sig förhåller. Vi hälla oss till bufvudseker, bevillningen af fastigbet och inkomst, med uteslutarde af de oväsentliga småhbevillnipgsrne; — 1810 års bevillning var byggd på den progressiva beskattningens princip. Det är derföre omöjligt att re. ogöra för storleken af bevillninen å fastigbet eller inkomst, sådan den epligt 1810 års bevillningsstatga utgick, utan att uppstälia en tebell, hvilken skulle för en tidningsartikel blifva för vidlyfig, för de flesta läsare ej futli tydlig, och hvilken dessutom för vårt närvarande ändamål vore öfverflödig. Ty visserligen lärer väl ej 1810 års bevillning anses ringere än den, hvilken fastställdes 1815, då, som vi vilja minnas, den progresziva beskattningens väg i allmärhet öfverga!s, och hvilken sedan bibehöll sig intill 1855 års bevillningsstadga. Under denna tid erlades i fastighetsbevillning både ä la d och i stad 2 rår för hvarje 1000 of egendomens uppskatiningsvärde. För inkomst utgjordes i allmänhet 5 proc. af densamma utom för löner, a! hvilka, då de öfrerstego 1200 rår bko erlades 3 proc. — Genom 1855 års beviliningsstadga skedde en nedsättning i allmänhet till häliten af hvad i föregående bevillningsstadgor verit faststäldt, så att fastigheisbevillningen utgick med blott 1 rår för bvarje 1000 af uppskattningsvärdet, inkomstbevillningen med 2Yo proc. af ixkomsten; för löner öfver 1200 rdr bko med blott 1 proc, — Härvid förblef det, till dess genom 1861 års bevillningstadga cn ytterligare reduktiou inträdde. Fastighatsbevillningen nedsattes för jordbruksfastigh t till 3 öre för hvarje 100 rdr af vördet, för annan fastighet till 5 öre. Vi veta visserligen, att genom den förändrade formen fö: taxeringen uppskatiningsvärdet af iastighe terna kom att i allmänhet höjas. Men då bevillniogen, från att sedan 1815 utgå med 2 rår för hvarje 1000 at värdset och 1855 med -1 rår, 1861 nedgick till resp. 30 å 50 öre. således sänktes till omkring I: å 14 af 1551 årsbevillning och omkring Is å Yo al 1855 års, få torde vä! ej kunna nekas, stt i sjeltva verket en lindripg af skattebördan egt rum. Men vare härmed huru söm helst, för inkomst jiun1) Vi fästa dessutom här uppmärksamheten på penningens sjunkande värde. Om arbetaren nu genom ett dagsverke kan erhålla medel till alla personella skatters utgörande, erfordrades dertill förut 2, kanske 3.