från eqvatoin aflägsna. Åf detta förhålland följer det intressanta faktum, att fläckarne icki endast deltaga i den rörelse, som uppkomme genom solens rullning kring axeln, utan äfver aft de äro underkastade en egen förflyttning på solens yta på det sätt, att de från eqvatom af lägsnare fläckarne röra sig i en mot rotationer motsatt riktning. Att häftiga rörelser ega run på solytan följer icke endast af det nu anförda utan täfven deraf solfläckarnes utsträckning bfta undergår stor förändring inom kort tid. Der yta, de upptaga, kan stundom på få dagar ökas eller minskas med milliontals qvadratmil — ja, Schwabe har beräknat att den yta, som en ai honom observerad fläck intog, ändrades på er enda dag från 68 till 716, således med 648 mil. lioner qvadratmil. För att förklara de fenomen på solytan, som af oss iakttagas, är man visserligen numera i allmänhet ense, att anse den mörka solkroppen omgifven af en ljus beklädnad eller en fotosfe men då uppstår frågan: hvarigenom förorsakas de ofantliga rörelser, som inom densamma före. komma? För att söka besvara denna fråga och i allmänhet för att förklara de fenomen, som af Oss varseblifvas på himmelskropparne, mäste vi antaga analyser från hvad som tilldrager sig på vår jord; men uti ifrågavarande fall är motsvatigheten endast ofullkomlig. Hufvudorsaken t de rörelser, som ega rum 1 jordens atmosfer, ä lätt fonnen; den har sin källa utom jorden i solens uppvärmande förmåga; men i solens meteorologi saknas en sådan yttre källa till vexlande höjningar och sänkningar af temperaturen, hvarigenom förändringar i dess atmosfers jemnvigt skulle föranledas. Orsaken till de ofantliga rö0 hvilka iakttagas, måste således sökas inom solen. Den fysiska orsaken till solfläckarnes uppkomst må vara hvilken som helst, så det dock otvifvelaktigt, att den står i ett n samband med solens rullning omkring axeln. Frånvaron af fläckar i solens polartrakter och deras inskränkning hufvudsakligen till två zoner, som på ömse sidor om eqvatorn ligga mellan 15 och 40 graders latitud, ned ett mellanliggande eqvators bälte, hvarest fläckar sällan förekomma, är ett fullkomligen konstateradt förhållande, och antyder derpå, att orsaken till ifrågavarande fenomen bör sökas i fluktnationer, hvilka modifieras af rotationen på samma sätt, som passadvindarne stå i samband med jordens rotation. Om nu åter en orsak funnes, som i solens atmosferiska fluidum uppväcker en ström från polerna till eqvatorn eller tvärtom, så måste zullningen omkring axeln deri åstadkomma enahanda modifikationer, som våra passadvindar, och förlägga de storartade fenomen, hvarigenom de för oss tillkännagifva sig, till zoner, som äro parallela med eqvatorn, med ett mellanliggande lugnt eqvatorsbälte. Men det är äfven givet, att om skilnaden mellan den fysiska beskaffenheten af solens polaroch eqvatorealtrakter är sådan, att derigenom på endera stället större hinder möter för solvärmets utströmmande i rymden, än på det andra, måste sådana strömmar uppstå. (Forts. följer.)