RUSVE VÄRESABLISTGTRUG ar CI CY FTOFrcnIing pe UTRINE FLANKRIKE. Rouher besvarade den 16 dennes i lag stittande kåren Thiers interpellation. Han åsigt var, att man icke behöfde oroa si öfver hvad som försiggår i Tyskland oc att ingen yttre fara hotar Frankrike. I an ledning af Thierss påstående, att Frank rike är utan alliencer, atgaf han två :be stämda förklaringar, hvilka: väckt stort upp seende i Paris och troligen icke skola gör det mindre i Berlin och Petersburg. Hai försäkrade nemligen, att om Preussen skull hota jemnvigten i Europa, skulle Frankrik och England låta det förstå, att ärelystna dens tid är förbi samt att sanima dag, gon Ryssland ville sätta de planer i verket, hvilke man tillskrifver det.i afseende å Orienten skulle det ånyo på sin -väg-möta vestmak ierna. Detta var hufvudpunkten i statsnvinisterns tal, för hvilket vi vilja här : korthet redogöra. Den första frågan rörde Italien — sade han. Ha hon varit ett fel eller en oklokhet? Fakta svara Hela Frankrike hade i lång.tid fordrat Italiens fri görelse... Hade icke hela den liberala skolan res sig mot Anconas öfverlemnande? Den kejserli za regeringen hade endast följt denna tendens Men häri fanns en fara, nemhgen att sätta påfve lömet på spel. Vi ha undvikit det. Den verlds liga makten är hädanefter trygg. Hvad frågar om Venetien beträffar, så är älven den afgjord men denna fråga var sann, hvaremot frågan om Rom är konstgjord. På hvad sätt hotar påfvens närvaro Italiens enhet? Det är ett revolutionär hugskott, det är allt. Då frågan blifvit sålunda afgjord, är då väl Italien en fara för Frankrike Nej. Vi tänkte för ett ögonblick på en konfe: deration. Italienarne tänkte annorlunda; det 1 deras sak. Vi ega ej att blanda oss deri. Der. till behöfdes dessutom. att wi, styckade Italien. Ligger det i vårt intresse? Ar det möjligt? Tydligen icke. Italien har att sysselsätta sig med sina finanset och sin inre religiösa och po titiska försoning. ..Det är ett ganska vackert och ganska stort värf. Fr I afseende å den danska konflikten frågade stats ministern, huru Frankrike skulle ha kunnat för. hindra den; var det genom krig eller diplomati? Vi samtyckte till konferensen i London. Hela Europa var representeradt der. Der höllos 13 sammanträden, och. det var Danmark sjelf, som icke ville antaga någonting. Hvad den preussiska konflikten beträffar, skulle den säkerligen icke ha blifvit af. om Österrike så velat. Alla arbetade på att förekomma den. Vi gingo ända derhän att föreslå Venetiens af. stående. Wien vägrade naturligtvis. Krigareäran var med i spelet; men det var den enda utvägen. Österrike gaf ej efter. Det fick betala detta den 4 Juli; men det var icke utan ängslan som vi åtogo oss bemedlingen. Härför hade vi endast VT timmars besinningatid, men följden deraf skall låta känna sig i århundraden; ty på ång tid skulle måhända freden icke ha blifvit återställd. Detta är hvad regeringen gjort; men att säga att det icke fins flera fel att begå, emedan alla redan äro begångna, är ett misstag. Sanningen är, att intet fel blifvit begånget. Hr Thiers resonemang om nationalitetsprincipen, är det väl sannt? Hvem, i Europa har då proklamerat denna princip? Ardetregeringen? Nej, det är den tyska idealismen; men när vi finna såsom i Italien en nation, som eftersträfvar enhet, hjelpa vi henne och gilla henne. Man påstår, att den italienska enheten alstrat den tyska. År detta alvarsamt menadt? Denna enhet utgår ur två stammiör, den ena en ekonomisk och filosofisk, den andra en gemensam fara. Hr Thiers sjelf har erkänt det i de fordna kamrarne. Tullföreningen var första upphofvet. De politiska föreningarne sällade sig tilldenna och ha skapat det tyska fäderneslandet. Kejsaren af Österrike sjelf erkände det är 1863 på sammankomsten i Frankfurt. Hvad är välatt göra härvid? Man måste med sanningens fackla i handen fråga sig, om Preussens nya förhållanden äro farligare för Frankrike, än Tyskland med Österrike var före kriget. Man måste härför vara sinnesstark och beskåda frågan utan att blekna. Jag föredrager krigets stormar?, tillade ministern, thordönet, som ger odödlighet i döden, framför mitt lands förnedring. Om I således ansen Frankrike ha förlorat en enda centimetre af sin kroppslängd, ett enda grand-af sin vigt, låtom oss då draga svärdet och hänskjuta fäderneslandets öde åt krigslyckan.? (Vid dessa ord afbröts talaren af skallande bifall. Kåren, som hittills förhållit sig något kallt, utbrast i enhälliga bravorop, som upprepades tre gånger, och sessionen afbröts under en fjerdedels timma, hvarpå Fould fortsatte sitt anförande.) Han frågade, om Frankrike, på sätt Thiers påstått, borde ingå nya allianser och om dess förbindel er med andra makter skola förändras till följd af tyska förbundets upplösning. Födt af 1815 års fördrag, som var en smärta och ett sår för Frankrike, har detta med Österrike och Ryssland allierade förbund naturligen varit fiendtligt mot Frankrike. Det har varit en tyngd på bourbonernas och Ludvig Filips Frankrike; det har alltid gjort Frankrike omak. Under det italienska kriget, som icke angick det tyska förbundet, voro dess kontingenter färdiga att kasta sig öfver fransmännen. Sjelfva Preussen ville begifva sig till Rhen; det var detta. som nödgade Frankrike till fördraget i Villafranca. Vill detta säga, att vi befinna oss i en ställning, som bör väcka Frankrikes fruktan?? frågade ministern. PÖsterrike är icke förstördt. Det skall hastigt RR TER Alla dess krafter skola snart vara terställda. De fordna delärne af Tyskland ha blifvit åtskilda af Preussen och skola icke så lätt åter förena sig. De behöfva alla Frankrikes