den skall omöjliggöra all styrelse, och dett: J under en för landet så kritisk tidpunkt son den närvarande. Väl påstår en insändare x— att vår politiska ställning i viss mår Jär mera ?tryggande? nu än förr, men hela svenska folxe: känner instinktlikt att så ej är förhållandet, äfvensom att enighet är enda vilkoret för framtida sjelfbestånd. Med stor sorg måste således fosterlandsvännen se män, som icke sakna talanger, använda dessa tll splittring i stället för befordrande af en väl behöflig endrägt. Förgäfves är hvarje försök att dölja det obestridliga fakium att, med undantag endast af ett fåtal af våra fartyg, dessa såväl som våra fästningar, gevär och det mesta af vår öfriga krigsmateriel, under denna brådstörtande utvecklingsperiod, äro efter och nu befinnas föga tidsenlige, relativt till samma materiel hos andra nationer, särdeles de i senaste krigen invecklade. Låtom oss derföre nu, då vi kommit till klar insigt om detta förhållande, i endrägt och med yttersta ansträngning söka förbättra hvad som finnes och ersätta hvad som felas, men framför allt icke ytterligare försvaga oss genom missämja och afundsjuka — de farligaste frön till ett folks förderf. Enighet och inbördes förtroende gör ett litet folk starkt, men i det land, der hvar och en anser sig sjelf klok och mest lämplig att sitta vid styret, med begär att paralysera styrelsens åtgärder äfven i de vigtigaste frågor, det landets. sjelfbestånd är sannerligen i fara. Carlskrona i Mars 1867, K. F.