Då Nya Dagligt Allehandas redaktion väa intaga nedanstående, anhålles ödmjukigen att detsamma måtte få plats i Aftonbladet. Till redaktionen af Nya Dagligt Allehanda. Till min SEE förvåning har jag i Nya Dagligt Allehandas ger funnit ett af de gemenaste personliga utfall, som väl någonsin i en honnett tidning varit synligt. Emellertid är det icke för att ingå i någon vedergällning af de eländiga insinuationer, hvilka en hr —mm—, märkvärdigt nog och förmodligen blott genom förbiseende från redaktionens sida, fått i tidningen uppduka, som jag nu anhåller om plats för dessa rader i eder aktade tidning. Dessa insinuationer äro af den art, att jag anser dem icke förtjenta af en: derna et på en gån; lumpna och löjliga i dem må återfalla helt oci hållet på den, som varit nog enfaldig och nog oblyg att framkasta dem: Lemnande således åsido det personliga anfallet mot mig, anser jag mig deremot af aktning för den tidning, i hvilken jag är medarbetare, böra tillbakavisa jden lögnaktiga och vrängda framställning af sjelfva saken, som hr —-mm— ansett tillständigt att kring land och rike kolportera. Det är på det högsta; förvånande, att en person, som erhållit uppdrag att vara en stor tidnings konstkritiker, är så enfaldig, att han icke förmår inse hvad som är ironi eller icke, och ännu obegripligare är att denna person ännu icke Järt sig läsa innantill. Hvar och en, som inhemtat denna konst och som läst min ifrågavarande artikel, torde hafva funnit att mitt totalomdöme om Riddar Blåskägg är det, att pjesen i estetiskt afseende är under all kritik, att den i alla afseenden är lumpen och att den till på köpet är dum och tråkig. Om ett sådant omdöme skulle anses utgöra försvar för en teaterpjes, då må väl både författaren och teaterdirektionen: bedja Gud bevara sig från sina vänner. Jag har ansett detta stycke: till. den rad underhaltigt, att det borde lemnas åt glömskan och en ömklig strådöd, Hr —mm-— har åter ansett det vara lämpligt att: göra ifrågavarande stycke till föremål för den allmänna nyfikenheten och att oe detta i en ton, som är så plamp, att den öfverträffas kanske endast af Riddar Blåskäggs. Detta är skilnaden uti ifrågavarance fall emellan mig och hr —-mm—, en skilnad, som således mindre gäller omdömet om sjelfva pjesen, än om sättet huru den bör afkritiken behandlas. För öfrigt ämnar jag icke inlåta mig i nägon vidare tvist med en så ohyfsad person som hr —mm-—, utan öfverlemnar frågan med fullkomlig trygghet åt den bildade och sansade allmänhetens bepröfvande. Stockholm den 5 Mars 1867. Dagbladets Krönikeskrifvare.