STOCKHOLM den 6 Mars. ? s Kamrarne ha i dag utsett de valmän, som AN välja komiterade för tryckfrihetens vård. Första kammaren utsåg följande: frih. Bildt, hrr Björkenstam, Ehrengranat, v. Essen, Landgren, Munck af Rosenschöld, N. v. Hofsten, St. E, v. Hofsten, grefve Lagerberg, frih. C. A. Raab och J. von Schwerin samt grefve A. F. Wachtmeis:er. (Suppleanter: frih. Palmstjerna, v. talmannen Almqvist, hrr Westman och E. af Klint.) Andra kammarens valmän blefvo följande: hrr Hedenberg, Hierte, Uhr, Ödmansson, Dofsen, Hedlund, C. A. Larsson, O. Olsson (fr. Wermland), Otterström, P. Persson (Stockholms län), Rooth och Medin. Dessa val ha i sig sjelf ingen betydelse, ls men erhålla en sådan, hvad andra kammali ren beträffar, genom det nya tillfälle tilll ett mätande af krafter, som valet lemmnatlt de båda fraktioner, som kämpa om öfver-ls vigten inom kammaren. Den lista, som i dag e segrade, var utgången från den fraktion, l, i J 4 1 j Å MH ÖR —-?.M rr As rö Dm hvilken betecknas såsom stående under grefve Posses ledning. Den understöddes i af 80 ledamöter, under det minoriteten för dagen, det s. k. Sudde-partiet, endast bragte det till 65. Den Posseska fraktionen, som vid valet af justitieombudsmans-nämnden förliden lördag endast räknade 76 röster, hade således i dag vunnit en tillväxt af 4 röster. Då emellertid sammanlagda antalet; af de i dag röstande endast utgjorde 145, i medan i lördags 166 ledamöter deltogo il: valet, kan man naturligtvis icke veta hvil-: kendera sidan, som i dag skulle ha vunnit , öfverhand om kammaren befunnits lika full: talig som i lördags; ty det lärer vara svårt att säga huru mänga af de 21 frånvarande, som hörde till den ena eller andra sidan. Den vexlande lyckan vid valen ger emellartid anledning antaga tillvaron inom kammarne af en grupp ledamöter, som icke fast anslutit sig till någondera sidan, utan kastar sig skiftesvis än på den ena sidan, än på den andra. Huruvida inom denna grupp förefinnas elementer till åstadkommande af en eenter, som i politiska frågor kan komma att få afgörandet i sin hand, torde framtiden utvisa. Förnämsta öfverläggningsämmet för dagen inom kamrårne har varit statsutskottets utlåtande angående fiksgäldskontorets förvaltning sedan början af sednaste riksdag, och framför allt den: del af detta utlåtande som vi i gårdagsbladet återgåfvo, och som innefattar ett klandet mot riksgäldsfullmäktiges åtgärder i afseende på räntefoten och amorteringstiden för 1866 års statslån. Båda kamrarne biföllo utan votering det af statsutskottet föreslagnå ogillande omdömet rörande dessa åtgärder. I första kammären sökte förnämligast hr Nordström rättfärdiga fullmäktiges tillgöranden, i det han ville ådagalägga, att de efter hand försämrade konjunkturerna, såväl särskildt för svenska statens obligationer som för statspapper i allmänhet, gjort det nödvändigt för follmäktige att ingå på sådana vilkor i afssende å räntefot och amorteringstid, som i låneaftalet blifvit bestämda, helst som, enligt denne ledamots antagande, en ny emission af A!2 procents obligationer, å hvilka naturligtv:s större kapitalrabatt måst medgifvas, sl ulle ha tryckt kursen å de äldre Avarprocentar fappersa vida mer än ett nytt 5-procents-. ån. För öfrigt hade 4!2-procents-prineipen redan blifvit bruten genom 1861 års inhemska 5-procents-lån och det tilltälliga 6-procents-lånet. Hr Wallenberg, som bemötte den förre talarens yttrande och försvarade utskottets förslag, fästade med afseende å sistnämnda argument uppmärksamheten på gen väsentliga skilnaden mellan, å ena sidan, korta lån, heist om, såsom här vore fallet med det ena af de nyssnämnda, obligationerna lyda å svenskt mynt, och långa amorteringslån i utländskt mynt. Hvad åter beträffade de tvingande omständigheter, som skulle ha förmått fullmäktige till efiergifter i förevarande hänseenden, anmärkte hr Wallenberg, att man förgäfves letade efter något spår af de bemödanden, som man kunde vänta att fullmäktige skall -ha gjort föratt afböja dem. Såväl denne talare som, inom andra kammaren, frih: Gripenstedt beklagade på det högsta det för svenska statens kredit menliga deri, att detifrågavarande fem-procentslånet skulle under ytterligare 64 år trycka kursen å de. svenska statspapperen, hvarföre ock frih. Gripenstedt äfven beklagade, att ständerna hade vid detta tillfälle lemnat riksgäldsfullmäktige fria händer att under 65 år belasta staten med en så betydlig ränta. Inom andra kammaren sökte hrr Indebetou och Agardh försvara fullmäktiges tillgöranden. Vid frågan om dåcharge för riksgäldsfullmäktige uppstod en meningsstrid rörande en i formelt hänseende icke ovigtig fråga, nemligen frågan om den tid dechargen borde omfatta. Hr C. A. Larsson m. fl. anmärkte, att det vore oriktigt att, såsom utskottet föreslagit, utsträcka dchargen till den 28 Januari detta år, då fullmäktiges förvaltning sedan den 23 Augusti nästlidne år icke blifvit af statsrevisorerna granskad. Härpå genmäldes af hr Björck och andra talare, att dchargen icke afsåg räkenskaperna, utan endast de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges prutokoll och dem statsutskottet haft tillfälle att granska. Hr Lindström ansåg hr C. A. Larssons anmärkning i sig sjelf riktig, men önskade, att man skulle för denna gång låta passera hvad utskottet föreslagit, enär man redan förut beviljat bankofullmäktige dcharge, utsträckt utöfver den tid revisio. nen omfattat, och första kammaren redan bifallit den nu af statsutskottet tillstyrkts