n) Särskilda utskottet vid 1815 års et riksdag. e (En monografi af M.) V. Inom de tre ofrälse stånden mottogs be tänkandet långt ifrån med samma sent ment af stor vördnad och tacksamhet? son på riddarhuset, men det antogs dock til slut. Presteståndet gillade visserligen de före slagna åtgärderna mot det öfverhandtagand: öfverflödet?, men tycktes dock betvifla m ligheten att bringa dessa åtgärder till rät verkställighet. Biskop Rosenstein dristed ganska strängt kritisera betänkandet, me: erinrades att utskottet gjort allt hvad i des: förmåga hade stått för att motsvara de stora förtroendet. Pluraliteten bade dest mindre något att anmärka, hvarken mo epanmålsinförselförbud, eller inköp för sta tens räkning af spanmål i goda är, enäl 1 begge dessa åtgärder bidrogo till en jemrn afsättning af den vara, som utgjorde pre I I sterskapets hufvudsakliga löneinkomst. Den I fria bränvinsbränningen ombuldades och Jenär den öfverflödiga spanmålen ej på ett nytiigare och mera lönande sätt kunde anlvändas4, Men stora betänkligheter uttalaJdes dock i afseende på möjligheten för banken att kunna förse de nya låneanstalterna med tillräcxliga fonder och att hålla den växande sedelmassan ute i rörelsen. Borgarståndets fosterlandskärlek hade utskottet grymt sårat. Icke nog med att jordbruksintresset företrädesvis hade blifvit tillgodosedt medelst de föreslagna låneinrättningarne, och restriktiva åtgärder påyrkats, hvilka menligt skulle inverka på handeln, men hvad än värre var, utskottet hade upprättat ett förslag till judereglemente så stridande mot i borgarståndet rådande espritt, att judarnes förkofran, i stället för deras utvisande från landet, deraf skulle blifva en naturlig följd, Visserligen hade utskottet föreslagit att judar, för att bli berättigade att här i landet etablera sig, skulle lemna staten penningelån i silfver — (en bandlande 6000 rdr, en fabrikant 2000 rdr och handtverkare 1, 2 å 300 rdr bko, å hvilka belopp de skulle åtnjuta 5 procent pi 5 ib ee Mo staten skada, som borde ersättas; men om de åstadkommo ändå större skada, huru skulle den ersättas? Ståndets mest framstående ledamöter uttryckte fortfarande det mest frenetiska hat mot judarne, Xi handelns intresse?, Ingen af ståndets ledamöter, som deltagit i utskottets arbete, vågade taga betänkandet om judarne i försvar och det dlef äfven alldeles förkastadt?, med föreläggande för utskottet att inkomma med ett nytt utlåtande, som borde hålla sig inom de väckta motionernas gränser. — Emellertid hade ståndet intet att invända mot de föreslagna åtgärderna 1 den stora frågan om penningelåns anskaffande?, men reserverade dock städernas fastighetsegares rätt att i dessa lån tå andel. I bondeståndet blef diskussionen än mera knapphändig. Anders Åberg från Westerbotten började diskassionen med ett skriftligt anförande. Han trodde att en utvidgning af sedelmassan var ganska nyttig — blott erediten kunde bevaras, men den frågan lemnade han likvisst till deras bedömande, som bättre gåfvor egde?. I be-l tänkandet hade orter uppgifvits, der spanmålen gällde 2 rdr bko tunnan — och der : klagas öfver elände! Men dessa orter kal-! lar jag lyckliga, och klagas der öfver penningebrist, så skulle folket der vara sofvandet, 1810 ville man ha spanmålsinförselförbu , men bondeståndet sade nej dertill och 1812 blef det svår missväxt; hade det då varit så väl gjort, frågade han, om man 1810 utfärdat införselförbud? Har jag mat, kläder och bränvin, så är det blott utlagor som återstå, hvilka i spanmål å erläggas.4 — Alla riksdagsmännen frn le norra länen, från Dalarne och Bergsagen, flere från Skåne, Halland, Elfsborgs och Bohus län instämde häri. Ståndet utryckte sin enhälliga mening vara, att anken skulle lemna lånebiträde — såsom len enda utvägen att understödja de skuldatta: att 2 å 3 millioner rdr bko dertill kulle å banken anvisas: att genom en sålan åtgärd kunde inga vådor uppstå, och tt tills vidare hvarken bankosedelstocken ler kreditsedlarne borde minskas, 0. 8. v. Det var naturligt att då bland ständernas pluralitet de mest förvirrade begrepp rådde m orsakerna till penningeförlägenheten, så kulle åsigterna blifva än mera förvirrade är det gällde att utfinna botemedlen för Pden llmänna förlägenheten4. Af de föregående rtiklarne har läsaren inhemtat, att äfven jersoner, som åtnjöto anseende för både lokhet och sakkännedom, föreslogo botenedel, hvilka förefalla oss vanvettiga. Men et är otvifvelaktigt att de sålunda förelagna botemedlen öfverensstämde med förlagsmakarnes egna, med deras närmaste änners och deras partis intressen. TI ett I voro alla, som trycktes af den allmänna lägenheten, evse, deri nemligen, att göra anken till en undsättningsanstalt i stort, i samma gång hos dem det gamla vikinga ynnet visade sig, ålrån att göra strand ugg på den redan så ofta sköflade bankens mråde. Det är märkligt att grefve von chwerin, som redan då hade ropet för sig åsom en financier af första ordningen var n af de ifrigaste att motsä:ta sig realisaonen, som dock ej innebar något annat n åstadkommandet af ett regleradt myntärde. ränta), dermed sntydande att de gjorde ! SS Ständerna godkände de af särskilda utkottet föreslagna hotemedlen? mnåvrkade Fr