blisk exegetik äro två skilda saker, af hvilka ! den förra hörer till den filosofiska, den sednare till den teologiska fakulteten. Emellertid är det visst icke oförklarligt, om statskyrkans prelater ha en viss fruktan för den vetenskapliga filologien. Det statskyrkliga ! presterskapet har nemligen med mer ellerls mindre löslig kännedom i hebreiska språket !! öfversatt och tolkat det gamla testamentet, li så att dess innehåll skulle bli öfverensstämmande med hela den byggnad af dogmer, l! som man upprest på det nya. Men huru l! ken man inbilla sig, att restriktioner i fråga ! om embetstillsättningar skola kunna för-l! hindra den vetenskapliga forskningen att! göra sig gällande? Hvad bjelper det i ett! sådant fall, att den verklige filologen finnes 1 inskrifven bland statskyrkans bekännare?! Man har ju i en f. d. ledamot af presteståndet vid många riksdagar ett lefvande j!1 vittnesbörd derom, att en person, oaktadt han utgör en af statskyrkans ifrigaste för-l1 svarare, dock när han eger verklig sakkun:1 skap i hithörande ämnen icke kan undgå ll att såsom filolog gifva sanningen äran och tolka, icke efter bäfdvunnen slentrian och :! statskyrklig tradition, utan efter urkunder-: nas verkliga innehåll. Man har påstått, att det skulle vara högst inkonseqvent, att lärarne vid folkskollärareseminarierna och folkskoleinspektörerna icke . skulle vara undantagna, lika väl som folkskollärarne. Vi anmärka till en början, att orsaken hvarföre folkskollärarebefattninp ae uttryckligen blifvit undantagna förmodligen ligger dels deri, att folkskollärarne alltid undervisa i religion, hvilken undervisning man naturligtvis icke velat anförtro ät andra än stats yrkans bekännare, dels i den fruktan man hyst, att om en fremmande trosbekännare? tillåtes att i dessa skolor meddela undervisning i sådana ämnen, som icke på något sätt beröra religionen, han skulle kunna begagna sin ställning som lärare för att inverka på den späda och oerfarna tngdomens religiösa öfvertygelse. Dessa skäl äro icke tillämpliga på folxskoleseminarierna. Enligt kongl. reglementet af den 1 Dec. 1865 meddelas der undervisning i kristendomskunskap, svenska språket, räknekonst och geometri, historia och geografi, naturkunnighet, pedagogik och metodik, välskrifning, teckning, musik och sång, gymnastik och vapenföring, trädgårdsskötsel och trädplantering. samt, så vidt till fälle dertill kan beredas, simning. Af reglementets närmare bestämmelser framgår att endast undervisningen i historia, metodik och pedsgogik anses hafva något sammanhang med undervisningen i kristendomskunskap. Också synes det i sanning vara obegripligt, huru undervisning t. ex. irättskrifning, utdragning af qvadrateller kubikrötter, Sverges geografi, framställning af menniskokroppens organisation, teckning af rätliniga eller krokliniga figurer, tonslag och tonarter, fristående gymnastik o.s.v. skulle kunna meddelas på ett mer eller mindre kristligt sätt: Då nu reglementet innehåller, att vid hvarje seminarium skall finnas en rektor och minst tre adjunkter, utom lärarne i de proktiska ämnaena, är det klart, att flere bland dessa lärare ha att befatta sig uteslutande med ämnen, som icke stå i nåot sammanhang med kristendomskunskapen. vad åter angår fruktan för lärarnes inverkan på lärjapsarnes religiösa öfvertygelse, så borde väläfven de mest skuggrädda inse, att denna reducerar sig till ettintet, då reglementet bestämmer, att den som vill vinna inträde vid seminarium, skall styrka att han blifvit konfirmerad samt att han fyllt sjutton år. Att vederbörande icke kunna till lärare i kristendomskunskap och de dermed sammanhängande ämnen nämna en person, som icke tillbör statskyrkan, lärer få anses sjelfklart och faran för frestelse dertill lärer väl också vara ingen, då man besinnar, att rektor nämnes af konungen efter domkapitlets förslag och de öfriga lärarne af domkspiten. Då man dessutom tager i betraktande, att dessa seminarier först inrättades 1842, att de icke förr än 1862 erhöllo, utom föreståndaren, fast anställda lärare, samt att reglementet för dem 1865 omarbetades; med ett ord, att dessa seminarier ännu kunna betraktas vara under organisation, synes det vara i sin ordning att om kompetens till lärarebefattningarne vid dem intet särskildt stadgande intages i regeringsformen. Hvad folkskoleinspektörsbefattningarne anår lära de väl åtminstone icke ännu kunna etraktas såsom embeten och tjenster, rö rande hvilka någonting skulle särskildt stad: gas i grundlagen. Det är en institution, som ännu är helt och hållet sväfvande och i görningen, och de tillfälliga förordnanden, som K. M:t i detta hänseende för ett par åri gender utfärdar, torde utan ringaste fara kunna bero på regeringens pröfning, utan atten bestämd statskyrklig restriktion finnes i lag uppställd.