med sitt snilles trollstaf förflyttar oss; me vi väckas snart ur bedöfningen, vi låta vår förstånd åter tala, — och bländverket 4 försvunnet, förtrollningen bruten. Vi s klart, att detta dock från början till sl blott är en ensidigt fantastisk verldsåskåd ning, som hemtar sina ingifvelser ur e kristligt-mystisk tros dunkla källa och ui smyckar dessa med en glödande, nästa utsväfvande, inbillnings hela rikedom. V veta, att, om man likt romantikerna vill p allvar fatta denna berusande dröm som de verkliga och sanna, löper man fara, ja, ä man viss på, att förlora fotfästet inom der förnuftiga verkligheten, och upplösa allt til govjektets nyckfulla åskådningar och käns Or. Det nu i allmänhet yttrade gäller äfver om Lifvet en dröm, ehuru naturligtvis bear betningen gjort mycket för att ställa origi nalet i närmare öfverensstämmelse med vå tids anspråk. Som bekant, anser man nu mera detta drama för Calderons bästa, jus: emedan der verkligen bredvid fantastiker framskymtar aningen om en sedlig verlds ordning. Den gamle Sanchos brott mot sin son, i det Kan, förledd af astrologiska spådomar, låter honom inspärras i ett torn för hela lifvet, hämnas på honom sjelf; och Sigismund, den oskyldigt förkastade, men rikt begåfvade, kommer till sin rätt, sedan han dock först lärt kufva sina onda böjelser och i sin ordning akta de sedliga lagar, som styra menniskan och verlden. Det omvexlande innehållet är för öfrigt alldeles för bekant äfven för var publik, för att fordra en upprepning. Lika kändt är äfven, att här, som öfverallt hos Calderon, finnas enskilda förträffliga dramatiska scener och ställen af den mest skära och varma Jyriska fägring: så nästan hela tredje akten, så Sigismunds berömda monologer i den första och fjerde. Men de djupa brister, vi ofvan antydt, framstå här icke mindre. Hvad är väl till en början hela denna tanke, ?Lifvet en dröm?, annat än en osund lögn, då den skall ligga till grund för vårt tänkeoch handlingssätt? Hvad är det väl, som verkar Sisismunds förändring, om ej just samma fantastiska föreställning? Och kunna vi såluoda ur verkligt dramatisk synpunkt gods känna hufvudpersonen? Dessa frågors svar framgå, som vi hoppas, temligen tydligt ur hvad vi förut i allmänhet nämnt om hela Calderons dikterskap. En närmare utveckling af ämnet skulle leda oss in på frågor, hörande till det filosofiska området, och dessutom vara temligen obehöflig för en tid, som inom sig eger det kraftigaste reagens mot en dylik uppfattning af verld och lif. Af hvad vi nu i korthet anfört framgår tydligt, att återgifvandet af ett sådant stycke icke blott öfverhufvud fordrar mycket af framställarne, utan dertill kräfver vissa alldeles särskilda och ganska sällsynta egenskaper hos några bland dem, framför allt hos hufvudpersonen. Hr Dahlqvist, Sigismunds förre framställare, sje.r uppvuxen och utvecklad under en tid, då nyromantikens verkningar ännu spordes i hela åskådningssättet och isynnerhet inom litteraturen och dramat, var så väl härigenom som i följd af individuel begåfning mer än kanske någon annan af samtidens skådespelare passarde för rollen och har också genom sin mästerliga framställning af densamma högst -äsentligt bidragit till styckets framgång hos oss. Hr Elmlund, hans ef. terträdare i Sigismunds parti, eger en vigtig fördel framför honom, ungdom och ung domlig smidighet, egenskaper, som sextio: äringen måste umbära. Men i ölrigt tro vi, att han ej kan och ej heller sjelf vill mäta sig med sin förträffliga föregångare. Han saknar, åtminstone ännu, denna lyriska inspiration, som mäktar uppbära och genom: värma Calderons i sig sjelf så glödande lyrik, och som i hela framställningen inlägger en omedelbarhet, en abandon?, hvilken denna och dylika romanti ka hj lteroller framför alla begära. Men om hr Elmlund sålunda förlorar vid jemförelsen, följer der af icke, att hans framställning ej eger flere goda sidor. Öfverallt der karakteren antar en afgjordt dramatisk prägel, synes oss hr Elmlund ha kinnt sig hemmastadd, och der höjer sig också hans framställning betydligt, om han än ej eger till sitt förfgande hela den kolossala kraft, som äfven i dessa partier behöfs för att utfylla prinsens väldiga estalt. I alla händelser följer man hr Elmund ej utan intresse, emedan han alltid eger nog smak och förstånd att ej skämma bort något; och denna roll kan äfven vara af vigt för honom sjelf såsom en pröfvosten på hams nuvarande förmåga och en anvisning på det område, hvilket han för närvarande beherrskar. — Fröken Åberg som Rosaura, eger kanske ej heller till sitt förfogande hela det mått af passionerad värme och sydländsk kraft, som framställningen af den svartsjuka och hämndlystna spanskan kräfver. Emellertid ser man att hon med ifver och framgång studerat rollen och hon lyckas i flera hänseenden att väl fylla sin lats. Denna ro:l företer emellertid liksom ufvudrollen mycket stora svårigheter; men det är vid arbetet med lösandet af sådana uppgifter som unga konstnärer kunna få tillfälle att utveckla sig. En enda sådan roll som denna är mera lär rik än tjugu, der det gäller att visa en briljant toilett och säga betydelselösa hvardagligheter. De öiriga personerna äro mer biroller, och deras återgifvande således jemförelsevis mindre vigtigt, ehuru för det hela alltid är önskvärdt, att äfven sidana i ett större skådespel skötas samvelsgrannt och af lämpliga personer. I detta hänseende kan intet väsentligt invändas mot de nuvarande innebafvarne af dessa roller, hvilka alla ganska 1 f1lA RN