verk af hennes intriger, som hon nu bittert ångrar. Den äkta mannen, peåre noblen, älskaren och älskarinnan, hvilka lyssnat; framskynda: nu från alla håll och sjunka försonade i hvarandras armar. Ingenting är enklare än att med tillämpning af lyssnändet koka hop en intrig för tio akter om man så vill, och orimligheternas antal är i det hela af föga beiydelse. Färska exempel må bevisa att vi icke sjunga vår litania opåkalladt eller utan giltiga skäl. I Hertig Magnus och Sjöjungfrun törefinnas en munk och en fiskare, som tillsamman uppgöra en förrädisk och mycket ohygglig plan. Att de brottslige inse hurusom planen är lika farlig till sitt utförande, som savguinisk till sitt innehåll bevisas af deras farbågor, då munken bland annat yttrar: ?Finge man nu se mig här så vore allt förloradt.? En ung bondflicka, Lisa, har emellertid lyssnat på hela deras samtal, och hade hon blott haft skarpare hörselorgzaner skulle hon kunnat angifva skurkarne. Den lyckliga slump, som för en gång räddat dem, gagnar dem likväl icke till mycket, ty då pjesen kommit så långt att den bör afslutas, förnya de begge elaka karlarne sin sammansvärjning, och nu är det marsken, som ställt sig bakom ett träd för att höra på. Som denne hedersman har bättre öron än Lisa, och äfven större makt, så stäcker han — naturligtvis just i det afgörande ögonblicket — hela den rysligt tillämnade mordplanen. I En Odåga af samme författare — för hvilkens bemödanden vi i allmänhet hysa all aktning — är det mom lyssnande som Thure åtkommer del tef, som gifver honom makt att m.d sin vältalighet och sina hotelser omvända stjufmodrens hjerta. Hade nu icke marsken lyssnat, så skulle riddar Brynolf sannolikt ljutit en blodig död, och hade icke Odågan Thure lyssnat, skulle fru Falk kanske i sista akten hafva varit lika illasinnad, som i den andra och tredje. Men hvad är brottets straff, dygdens belöning i ett dylikt hazardspel; och hvar finna vi den moraliska rättvisan? Att blindt lita på Guds försyn är moraliskt lyckligt men icke så dramatiskt. Rent af abderitiskt förefaller när Casimir Delavigne i sin Marino Falieri låter sammansvärjningen mot republiken skrikas fram på öppet torg, liksom enkom? på det tiomannarådets tusentals Homodeer må kunna i all beqvämlighet blanda sig i saken. Så illa är icke hvad vi i de båda svenska pjeserna anmärkt, men det är likväl illa nog. Den degliga kritiken medhinner sällan att sträcka: sin granskning till små fel, som i detaljen vanställa ett eljest kanske rätt godt arbete. Men finner man nu att. ett visst slag af sådana lyten småningom inrotar sig i : skådespelen och der hardt när antager rangen af nödvändigt ondt, då tro vi detta väl förtjent af uppmärksamhet och särskild näpst. Om herrar recensenter aldrig försummade att dermed drabba lyssnandet, ehvar det oberättigadt uppenbarar sig i en ny pjes, så torde författarne, med något mer anstränguiog af sin uppfinningsgåfva och logik, slutligen bortlägga derna olat, och intrigens följdriktighet samt grundande på karakteren sålunda åtminstone betryggas mot en: fara. Tänk om vi kunde hoppas att någon till konstens bästa täckes lyssna? till våra töner! Amoll. RESAN