llyga mot solen men svedde vingarna — och föll. (Inom parentes må vi kunnt nämna att Amor begagnade en fransk löjt nant som redskap till Coras förderf.) Omsider öfvergafs Cora af sin första äl skare och stod ensam med sin förtviflan. Då vaknade hos henne ett beslut, som hen nes energiska vilja också utförde. Hon reste till Paris, för att inträda i Camelia-damernas leder och de: söka rikedom och glens, för att på behagligaste sätt bära sin vanära. Nu gällde det att göra sig bemärkt. Cora fick en id6 och beslut och handling vorc ett. Hon använde hela sin lilla reskasse att köpa sig en svart riddrägt, och derpå hyrde hon sig en hvit häst på kredit. Med trotsig min kastade hon sig upp på sin häst och galopperade ut i Champs-Elystes och Bois de Boulogne. Hvar Cora lärt sig rida förmäler icke historien med visshet. Må: hända var hennes första älskare kavallerilöjtnant. Det må nu vara hur om helst med den saken, ett faktum är att Cora vann hela Paris beundran för sina djerfva evolutioner. Inga hinder voro för höga, inga diken för breda. Det var som om hennes öfvermod gilvit hästen vingar. En sådan qvinna var oemotståndlig, och heundrare i mängd kommo att lägga guld och hjertan för hences fötter. Coratog genast emot guldet, sedan hon betalt hyran för sin häst, började hon tänka på att etablera sig. Blend hennes furstliga och grefliga älskare funnos många som stödde sina titlar på verkliga slott och rika domäner. En af dem skänkte Cora ett hotell, en annan gsf henne fullblodshästar och ekipager. Cora blef demi-mondens drottning, och ingen i Paris kunde mäta sig med hennes, glans. Åren förgingo och publiken hade så småningom van: sig vid Coras lysande lif. Hon var nära att glömmas bort, att icke väcka mera uppseende än en vanlig hertiginna, eller nägontng dylikt. Då fick Cora återigen en id. Hon beslöt att avancera från avantscenen till scenen. — Som aktris skall jag åter röre upp hela Paris! — utropade hon och öfverenskom med Bouffes-Parisiens direktör att on skulle debutera som Amor i Orfeus i Underjorden. Cora upptäda som Amor! Månne för att hämnas på cen lilla bågskytten, som hon icke sett secan bon föll för hans första pil? Ville hon kerrikera kärleksguden, som visat henne uppexbart förakt, sedan hon börjat sälja sig åt len högstbjudande? Man skulle kunna tro det, ty Coras irettio år motsäga den meninge, att hon ikläder sig den lätta drägten för tt behaga. Cora anförrodde sin id åt sina älskare och vänner, och snart var hela Jockeyklubben i rörelse, för att genom sin makt medverka tll ett lyckligt resultat. När qvällen kom, då Cora skulle uppträda, voro alla orkesterjlatserna (hvad vi kalla parketten) fylld med prinsar, grefvar, baroner och bankiret, eom ella voro beredda att applådera til sista stunden, och om det kom an på, med särjan i hand kämpa mot alla Coras mnotstådare. I en grillerad loge satt debutantens bes:yddare, prins Napoleon. De öfriga logrna upptogos: af demi mondens mest lyande stjernor, af öfvergifna fruar, som til fabulösa priser skaffat sig biljetter, för att få se den qvinna som loc kat från dem deras männer, och af litteratörer och artster, som kommit dit för att se hur långtfräckheten skulle drifvas. Vid sitt inräde helsades Cora af en stormande applål och ett ihållande blomsterregn, som ujprepades efter det bon sjungit sina kuplette. Aldrig har en Amor blifvit framställd påscenen med så mycken rikedom i kostyren. Till och med knapparne i hennes kängor gnistrade af diamanter. Men oaktad sin glans var Cora långt från behaglig. fblt säkert förvånades mången öfvergifven mka att hafva blifvit lemnad för en sådan qvina. Och ändå, kära vänner, sål des samma aftn Coras sängkammarnyckel på en improviserd auktion, och den lyckliga köparen betalae den med 18,000 francs. Det är mer än srutsigt, det är i grund och botten ruttet. Kritikens potester hafva varit matta, och den allmännvaopinionen har med lucn sett hur man gaf cenens värdighet och den offentliga anstndigheten ett dödande slag. Cora har bruit vägen, och cocotterna skola helt säkert beagna sig af den vunna fördelen och fija sin medsysters exempel. Tiden tycks n vara inne att inrätta den länge pålänkt teatern för endast herrar. Lyckliga Pris, som hunnit så långt iutveckling! Det var det slora skandalen! Nu kunna vi öfvergå tilkmå kulissbistorier. Varibtåsteatern börjad nyligen att åter spela Den sköna Helena,sedan fröken Schneider samtyckt att änn en gång lyckliggöra Pariserpubliken med sin framställning af titelrollen. Hon hade nemligen för någon tid sedan dragit ig tillbaka till privatlifvet, för att hvila på ina lagrar och njuta af sip samlade förmtenhet. Men Schneder triumferade icke ensam i Offenbachs, Meilhacs och Halevys odödliga? skapels Fröken Silly uppträdde som Oreste oc tog för sin del halfparten af den förtjust publikens bifallsrop. Hennes spel, hennes sng och framförallt hennes ben skaffade hennetriumfer, som djupt grämde Schneiders känliga hjerta. Länge bar kon harmen inom ig, och de båda aktrisernas fiendskap inskinkte sig till föraktliga småleenden och vassa blickar. Men till sist bröt det löst! Det var en afton i artisternas foyer. Etord från Silly tände lågan, och sedan damrna en stund hållit på med att tillvita hvarndra för lösvador, stoppningar och andra jsa behag, så sträcktes armerne ut till sid, cch helt säkert skulle chignoner och ckar flugit kring som snö i yrväder, om cke några välvilliga kamrater trädt emllan de båda amszonerna, hvilka till sistraturligtvis svimmade hvar på sitt håll. Nästa afton selsde Schneider ensam, ty en mindre farlirival uppträdde som Oreste. Men i första 1dens avantscen satt Silly, med en tidningutbredd framför sig, lorg netterande Schrider, hvilken gick som på nålar, oa tadt triumf. Hon hade nemligen läst tidnigen, der Silly (med tillhjelp af en tidmgsredaktör bland sina vänner) skrifvit et bref så bitande elakt, att det säkert skul. framkallat en nervattack hos hvarje anna än Schneider. Från den udan hada midan fictn ovcki1l4