STOCKHOLM den 12 Febr. Om samveisfriheten i Sverge. uu, Efter 1809 års statshvälfning förflöto 50 år innan man kunde besluta sig för att utvidga främmande trosbekännares rätt att erhålla tillträde till statens befatiningar utöfver hvad man då föreställde sg hafva blifvit dem medgifvet vid grundlagens stiftande. Man ansåg nemligen, och hade förmodligen under en god del af den mellanliggande tiden ansett, att 28 regeringsformen innehöll ett allmänt förbud mot desse medborgares användande i statens civila befattningar. Vid en sådan tolkniovg lösryckte man, enligt all sannolikhet, den dithörande punkten ur sitt sammanhang med de öfriga i samma lagrum och uttydde, med tillbjelp af det i tid och otid använda stadgandet om grundlagarnes tolkning efier Ordalydelsen, den lösryckta punkten så, att den gällde utnämning jemväl till de civila befattningar, till hvilka underordnade myndigheter egde utnämningsrätt. Detta sätt att gå till väga hindrade dock icke, att man i samma andedrag glömde regeln om tolkningen efter ordalydelsen, i det man i strid med denna regel antog förbudet gälla icke allenast utnämning till ?ea betsmän? utan äfven till tjenstemän, oaktadt den lösryckta punkten om desse sednare icke innehöll ett enda ord. I öfverensstämmelse meddenna åsigt antogs vid 1862—063 årens riksdag en sådan ändring i 28 regeringsformen, att främmande trosförvandter kunde nämnas endast till lärarebeställningar och öfriga tjenster? vid inrättningar för slöjd och skön konst äfvensom till läkarebeställuingar, hvaremot alla öfriga tjenster?, till hvilka konungen eger utnämningsrätt, på grund af grundlagens förändrade lydelse, samt de befattningar, till hvilka underordnade myndigheter hade en sådan rätt, till följd af lagstiftarens eget tolkningssätt, blefvo stängda för alla andra än bekännvare af statskyrkans lära. Detta s tt att gå framåt Se ell: minner lifligt om den, som gick på en väg med den påföljd, att för hvarje steg han tog framåt, han kom två steg tillbaka. Af det nu sagda framgår, att vi ingalunda kunna gilla den väg, man beträdt, då man, till följd af tidens kraf och med hänsyåd till de infödda svenska män, hvilka på grund af sin trosbekännelse ledo inskränkning i de me2sborgerliga rättigheterna, ville lossa på de band, fom hindrade dessa medborgeres tillträde till statens befattningar. Vägen är emellertid beträdd, och under sådana omständigheter kommer man snarast till målet genom att tillryggalägga det återstäende stycket så fört sig göra låter. Förpligtelsen att återgifva nämnde medborgare de rättigheter, hvilka män tolkat bort för dem, är en för sig tillräcklig grund härtill, äfven om andra skäl ej skulle derför tala. Vi helsa således med glädje hvarje steg, som närmar oss det föresatta målet. Ett sådant sieg är det förslag till ändring af 28 regeringsformen, som, hvilande sedan sista riksdagen, inom kort blir föremål för kamrarnes beslut. Enligt detta förslag ör regeln, att infödda svenska män af kristen eller mosaisk trosbekännelse kunna bekläda alla embetien och tjeuster, men såsom undantag frän denna regel bestämmes, att endast statskyrkans bekännare kunna blifva medlemmar af statsrådet, domare, ecklesiastike erobetseller tjenstemän, lärare i folkskolorna eller vid elementarlaroverken eller lärare i religion, filosöf eller historia vid universiteten. De inskränkningar, hvilka förekomma i det hvilande grundlagsförslaget, äro så betydliga, att vi föreställa oss, det en eller annan skulle vilja, att förslaget af detta skäl icke blefve upphöjdt till grundlag, emedan man derigenom skulle godkänna inskränkningarnes befogenhet. En sådan åsigt måste vi dock på det lifligaste bekämpa. Af det föregående framgär, att vi anse staten vara alideles obefogad att genom samvetstvång af det ena eller andra slaget söka verka derhän, att dess medborgare bekänna sig till någon viss religion. Såsom ett sådant samvetstvång verkar onekligen stadgandet att bekännare af annan Jära ön statskyrkens ieke få bekläda det ena eller det andra: af statens verldsliga embeten eller tjenster. Man kan ock icke annat än tro, att lagstiftaren med dylika stadganden fortfarande-afser ett sådant tvång, då man betraktar bestämmelsen i 1860 års religionsfrihetsförordning, att den medlem af statskyrkan, som ingehar en offentlig tjenst, till hvilken han kunnat oberoende af trosbekännelsen nämnas, icke får, i händelse han anmäler sig till utträde ur statskyrken; behålla sin-tjenst, såvida icke konungen eller den, som eger att tjensten tillsätta, finuer sådant skäligt, hvilken ovärdiga bestämmelse, i förbigående sagdt, svärligen låter förena sig med den i 36 regeringsformen fastställda grundsatsen om embetsoch tjenstemäns oafsättlighet. Vi hafva visserbgen Hvit outalas, alt vid bara uppfostran användes den felaktiga metod, att lofva barnen det de gerna önska i händelse de vilja iakttaga ett sedligt uppfö rande, men vi hafva deremot ännu aldrig hört, att man ansett sig kunna använda denna metod på fullvuxna personer för att göra dem till sedliga mennisksor, än mindre lärer det hafva fallit någon lagstifterein att så förfara med vissa klasser af medborgare, och detta helt enkelt derföre, att den sedlighet, som visar sig i yttre gerningar och har sin orsak ej i det iare sinnets renhet utan i-ho; pet att vinna yttre förmåner, är af intet värde, samt att man med rätta anser det vara förnedrande j saa Cd er RT