elvat, med biskop Sundberg delat det glada opp att vid den blifvande indragningen af iskopsembetena och den förestående: nya rmåorganisationen vinna en god reträtt såom general, kapten eller korporal. Då det här åsyftade yttrandet af andra kammarens talman, hvilket förekom vid iksdagsmiddagen för ett par dagar sedan, fter hvad man af ett par tidningsreferater ett, uppfattats olika efter olika ståndpunker, är det krönikeskrifvaren ett nöje att ipplysa att detsamma af flertalet deltagare middagen upptogs så muntert som det tan tvifvel var menadt och verkligen gjorde tt godt intryck i jemförelse med det mer in vårdslösa sätt, hvarpå grefve Erik Sparre id samma tillfälle kastade öfver bord de rfda anspråk, hvilka han vid föregående iksdagar så varmt och ifrigt förfäktat. Friherre Liljencrantz motion om indragvingar på ministerstaten har helt naturligt ramkallat frågan hvad herrar diplomater gentligen äro till för nytta. Hänvisande till Japefigues ?Diplomates et hommes dttat?, land hvilka man ganska riktigt finner grefarne Carl Fredrik och Gustaf Löwenhjelm, nen hvarken grefve Manderström eller baon Wilhelm Wetterstedt, kan äfven jag på letta kapitel meddela ett par anekdoter, om jag har efter hörsägen och hvilka äro ullt hbistori-ka. . Sverge hade ett fordringsanspråk på sterrike efter kriget 1813, då en afdelning f österrikiska armen stod under svenska ropprinsen Carl Johans befäl. Österrikes enningaffärer måtte redan på den tiden rarit mindre goda, ty någon liqvid af den mtalta skulden afhördes ej; grefve Carl Axel Löwenhjelm, som vid kongressen i Wien var Sverges fullmäktig, skref ätskiliga artiga biljetter derom till furst Metterrich, men erhöll aldrig något svar. Utom urst Metternich, hade prins Talleyrand, ord Castlereagh m. fl. fullmäktige från taterna af första ordningen under kongresen mottagningar och spelpartier på de aftar underhandlingarne lemnade dem lediga. Jå grefve Löwenbjelm vid något sådant ammanträffande bad furst Metternich om tt ord till svar på brefven som han skrifnit, svarade den lstige österrikiske diplo-: naten: Men min, bäste grefve, hvad vill vi jag skall svara? jag har aldrig fått nåsot bref.? Förhållandet var, att de svenska orefven regelmessigt kastades oöppnade i oapperskorgeov. Men grefve Löwenhjelm rade vid samma tid till vägledare och hjelp:eda den bekante generalkonsul Debn, en örslagen man af judisk härkomst. Denne hittade på råd, och på hans ingifvelse gjorde orefve Löwenbjelm en visit hos det ryska ändebudet grefve Nesselrode. BSedan de vegge diplomaterna en stund samtalat om ivarjebanda, hvarunder grefve Löwenhjelm sjorde sig så intressant han kunde, afbröt van plötsligt : ?Nej, det är sannt, jag måte gå och bestyra om ett bref till furst Metternich.? — ? Åh; yttrade Nesselrode förvindligt, ?går det icke an att expediera det när?? — ?Men jag har icke något sigill ned mig.? — Var god och tag mitt?, bad len artige ryssen; Ett bref med grefve Nesselrodes sigill på! Det gick ej an att ästa detta i korgen. Nästa gång grefve vöwenhjelm och Metternich träffades yttrade lenne leende: Tack för brefvet!? Någon liqvid af Sverges österrikiska forIran följde dock icke på krafbrefvets motagande. Det var ett annat diplomatiskt edskap förbehållet att bringa denna angeägenhet till önskadt slut. När grefve Löwvenbjelm efter kongressens slut reste :rån Wien, stannade baron Nils Fredrik Palmtjerna qvar derstädes såsom svensk charge Vaftaires. Han spelte sina kort med Met.ernich i alla bemärkelser så väl, att en toa, just som excellensen Engeström, vår låvarande utrikesminister, skulle gå och ägga sig, kom österrikiska ministern grefve Fiequelmont till honom och anmälde med mycken brådska, att han från sitt hof fått smottaga en depesch med begäran att baon Palmstjerna måtte utnämnas till envoy xtra-Ordinaire och ministre plenipotentiaire vid kejserliga österrikiska hofvet. ?Men, min bäste grefve?, invände Engeström, det går aldrig an att en simpel sapten (baron Palmstjerna innehade på den iden denna grad vid Vermlands jägare) peforäras till en så hög plats .. det är emot ul diplomatisk coutume...? ?Men det är mitt höfs begäran, svarade yrefve Fiequelmont kallt, ?och jag anhåller utt ers excellens måtte till H. K. H. kronorinsen framföre den.? Execellensen Engeström måste ögonblickigen kläda sig och fara till hofs. Ja, sade Carl Johan, eftersom de besära att han skall bli minister, så få vi väl of att låta honom bli det.? Minister blifven skaffade baron Palmtjerba Sverge liqvid för dess österrikiska ordran samtidigt med uppgörelsen af ett var robbertar honom och furst Metternich mellan, Och se der en liten aning hvarför miniterstaten måste ha hemliga medel att förvga öfver! Kurry. ESO