bok, som vi långt för detta bort påpeka f dem af våra landsmän, som på andra sid oceanen söka den lycka, de i fädernesla det förfelat, men kanske för anira gång förfela den i Amerika blott för bekantek pen med det språk, som för oss väl är ad lättlärdaste af alla trämmande. Ingen skul mindre än vi vilja förorda emigrationen men då hon nu är ett faktum, böra vi ä ven i vår mån se till att detta faktum e håller möjligen minsta grad af risk. Kär nedom om engelska språket är ett väsen ligt bidrag till minskande af emigrationen risk, och till vinnande af denna kännedor anse vi hr Westerbergs lilla bok mycke lämplig. Den innehåller en rätt god uttels lära, formläran är i all sin korthet tillräck lig för dem, som icke af för utbildad re flexion hindras att tillgodogöra sig sin na turliga sepråkinstinkt; samtal på engelsk språket, med utsatt prononciation, förteck ning på Amerikas och Englands mynt, mått mål och vigter m. m. finnas bifogade. — Klart är, att bokens tjenlighet för emigran ter icke utesluter hennes lämplighet för dem som utan större linguistiska anspråk vilje till husbehof lära tala och läsa engelska. I Storbritannien och Irland utkomma för närvarande 90 dagliga tidningar, nemligen 25 i London, 26 i provinserna, 1 i Wales, 15 i Irland och 1 på öarne i Kanalen. För femton år sedan var deras antal endast 15, och i provinserna utgafs då ingen enda. — Ett större arbete om 1866 års krig har utgifvits af engelsmannen Edward Dicey under titeln The Battlefields of 18667. Om österrikarne och preussarne fäller författaren följande omdöme: Talar man om den skada, som österrikarnes brist på generaler förorsakade dem, så får man icke glömma, att mot dem stodo trupper, som icke hade några generaler med stort tykte eller snille. Utan att vilja det ringaste nedsätta förtjensterna hos de preussiska generalerna, hvilka obestridligen alla voro dugliga män och tappra soldater, tror jag mig kunna påstå, att fälttågets framgång icke är att tillskrifva deras förtjenst. På ett annat ställe yttrar den engelske författaren: Jag tror icke heller att man får lägga alltför stor vigt på tändnålseväret. För det första var en icke ringa del af en preussiska armen, hvilket jag såsom ögonvittne kan försäkra, icke beväpnad med kammarladdningsgevär, utan med gamla perkussionsgevär. För det andra spelade infanterigeväret en högst obetydlig roll i alla de strider, i hvilka Preussarne segrade. Den enkla och oförfalskade sanningen är, att preussarne slogo österrikarne derföre, att de man för man voro bättre, tapprare och kraftigare soldater. De voro icke så väl exercerade, icke så väl klädda och sågo icke så militäriska ut som österrikarne, men de voro mycket beredvilligare att störta sig i faror och lifvade af ett mycket högre och mera intelligent mod. De voro redan kroppsligt friskare, starkare och kraftigare än sina motståndare, och i själsegenskaper voro de oändligt öfverlägsna de brokiga horder af kroater, tscheker och ungrare, som man förde i fält mot dem. De visste eller trodde sig veta (hvilket kommer på ett ut), hvarföre de slogos, hade en stark pligtkänsla samt voro ståndaktiga, ordentliga, gudfruktiga män. Från den högsta generalen till den lägsta soldaten hade de lärt sig att lyda, och hyste ovilkorligt förtroende till sina officerare att de skulle göra sin pligt. Man får icke heller lemna utan afseende hvad som kan benämnas den preussiska armåns religiösa element. Man må kalla det vidskepelse, fromleri eller fanatism, men ingen kan förneka, att de preussiska soldaterna ansågo sin sak för rättvisans och den sanna trons till en grad, som icke bå långt när kunde upptäckas hos österrikarne. åledes ha preussarne besegrat österrikarne af samma skäl, som rundhufvudena segrade öfver cavaliererna , hofländarne öfver spanlorerna och unionisterna öfver de konfedererade.? — På den sednaste industriutställningen Rio Janeiro hade en slaf exponerat en Amorstod, som väckte allmän beundran. Han fick sig en medalj tillerkänd samt blef dessutom för ett pris af 1500 dollars friköpt af styrelsekomiten och försatt i frihet. — En historiskt märkvärdig klocka. Den docka, hvarmed ännu i dag akternas början tillkännagifves på Theåtre francais, är densamma, ;om den 27 Augusti 1572 gaf signalen till blodpröllopets mordscener. — En ny frihet i Frankrike. Regeringen ar tillåtit att alla teatrar efter behag kunna vålla baler, äfven maskeradbaler. Hittills har lott stora operan i Paris haft en dylik tillåtelse.