STOCKHOLM den 9 Febr, I Revue des deux Mondes sednaste politiska öfversigt bedömer Eugene Forcade de i det kejserliga handbrefvet till Rouher bebådade reformerna på ett vida fördelaktigare sätt än man skulle väntat af den mot det kejserliga systemet vanligen mycket skarpe kritikern. Vi återgifva bärnedan detta ställe ur hans revy: I afseende på den nya riktning som nyss blifvit gifven åt vår inre politik, vilja vi hvarken uppehålla oss vid språkegendomligheterna i de i Monitören meddelade dokumenterna, eller inlåta oss i någon undersökning om de händelser som gifvit anledning till denna lösning. Det är vid sjelfva saken som vi i första rummet fästa oss. Det hufvudsakliga i de nya anordningarne är ingenting mindre än uppgifvandet af den godtyckliga makt som nu i femton år gjort iktaturen permanent, det är början af ett nytt system, som inom vissa gränser icke blott tillåter, utan äfven inbjuder landet till ett direkt och oafbrutet deltagande i dess eget styrande. Alltsedan 1851 var det stora problemet för nationen att få veta när hon skulle återfå rättigheten att regelbundet del: taga i ledningen af sina egna angelägenheter. Detta intresse hade efter de erfarenheter vi förlidet år gjorde af den utländska politikens resultater antagit en alltmera trännde och bjudande karakter. Det hade blifvit tydligt, att om opinionen i landet kunnat mera direkt inverka på styrelsen, svåra och beklagliga felskulle förekommits. Det var tydligt att Frankrike, för att återintaga sin plats i de europeiska folkens samfund, hädanefter borde rikta alla sina bemödanden på återuppväckandet af sitt inre olitiska lif. Det lörflutaas lärdomar och ramtidens fordringar pekade således båda åt samma håll. Kejsaren har i tid förstått detta dubbla nödvändighetens orakel som de sednaste händelserna med så kraftig stämma uttalat. Ingen har så djupt som statens chef kunnat känna och uppfatta den nya ställning, hvari de sednaste förändringarne i Tyskland försatt Frankrike. Hans första tanke i denna så oförmodade ställning var att betrygga landets säkerhet mot utlandet genom en omorganisation af dess stridskrafter; en annan tanke, den om nationens politiska uppväckande, måste naturligt och nödvändigt följa på den första. Huru var det väl möjligt att af nationen begära ansträngningar och nya uppoffringar utan att återge henne bruket af de rättig-. heter som ensamma kunna väcka och underhålla hennes moraliska energi? Var det väl möjligt att behålla ett tvångssystem, som fjättrade Frankrikes krafter i det ögonblick å alldeles invid vår sida en stor folkstam plötsligt erhöll en så stor militärisk och politisk utvidgning? Kunde väl, inför de händelser som den okända framtiden har i förvar, en folkelig diktat-r tänka på att för alltid inom en endas initiativ koncentrera en politisk verksamhet, som bör utgöra den ständiga garantien för ett folk hvilket är ämnadt att öfverlefva de styresmän det ger sig? Dessa höga och allvarliga tenkar måte redan från början af vexlingarne inom förlidet års utrikespolitik ha trängt sig på ett statsöfverhufvud,. på hvilket en omätlig makt lagt ett ej mindre omätligt ansvar. Idenna dramatiska situation kom sakernas tvång och dess befallande häavisning till patriotismens pligter i strid med en suverän vilja. Kejsaren har genom ett manligt beslut gjort slut på denna duell. Han har ej tvekat att återkalla nationen till politiskt lif. Sådan är nu vår uppfattning af meningen med akten af den 19 Januari. Det är en seger af la force des choses, sanktionerad af patriotismens upplysta förutseende. Det återstår nu att denna seger blir en Frankrikes kraftiga och ihärdiga vilja och ej bekämpassoch neutraliseras af underordnade verkställares halsstarrighet och kortsynthet. Man har funnit den utsträckning kejsaren i sitt bref till hr Rouher gifvit åt det bekanta uttrycket ?byggnadens krönande liten smula för anspråksfull. Interpellationsrättens återgifvande åt kamrarne, ressens återinträdande under de allmänna garnes domvärjoj reglerandet af församlingsfriheten, ha af ett stort antal personer blifvit ansedda som ej synnerligt mycket värda. Det kommer sig deraf, att i politiken det bildliga uttryckssättet mycket illa återger sjelfva sakerna. Det vill synas oss som ?byggnadens krönande? från kejsarens sida inskränker sig till afsägelsen af den godtyckliga makten. Sedan denna mekten ång är gifven till spillo, är det öfriga, rihetens upprättande, landets säk. De politiska författningarne äro, som Royer Collard sade, inga tält att sofva uti. Ett fritt folks lif utvecklar dem oupphörligt ytterligare. Då den godtyckliga makten upphör, då kamrarne kunna inverka på regeringen genom interpellationer, då medborgarne och allmänna meningen kunna inverka på regeringen och kamrarne genom församlings rätten och en press, som icke längre är underkastad en preventiv makt, är frihetens frö i sjelfva verket utsådt i landet, och det beror på vår vaksamhet, vårt arbete, vär tillämpning att derur frambringa en rik skörd. Kronan, ty en krona är det, har blifvit satt på verket; men oss tillkommer det nu att förändra, mångfaldiga och rikare utstyra dess sirater: TERENCE Kamrarnes sammanträden i dag ha icke erbjudit särdeles mycket af intresse för de talrika åhörare, som fortfarande trängas på åhörareläktarne för att uppfånga en skymt af den nya riksförsamlingen och bevittna några af dess förhandlingar. Så mycket mer tilldravande lofvar nästa sammanträde