Krönika. Innehåll: Om den grymma lag, som dömer sonen till fadrens yrke. — Åt hvilket håll svenska gossars håg företrädesvis leker, — Hvilken väg unga G. måste gå. — Hrad generalmajoren af Dahlström bef och hvad han kunde ha blifvit — Bi-kop Sundbergs yttrande vid riksdagsmiddagen, icke så illa sagdt, som icke bättre ment. — Friherre Liljencrantrs motion om indragningar på ministerstatens anslag. — Ett par ciplomatiska anekdoter. Då jag som pojke läste i Folkslagens historia af Iser om den hos vissa österländska nationer gällande lag, som obevekligt dömer sonen till fadrens yrke, upprördes mitt unga bjerta på det lifligaste öfver ett sådant tyranni, hvarigenom jag, sättande mig i de arma hindostanska eller kinesiska ynglingarnes cas, såg mig utan nåd och förbarmande uppförd på skrifvarstaten, denna skrifvarstat, hvars lugna ställning, utom vid tillfällen af kun liga processioner, jag mnumera finner så ytterst afundsvärd. Detvar nemligen så, att min håg, liksom alla svenska gossars, på den tiden betydligt mindre lekte åt pennan än åt svärdet; men som jag icke är beredd att så här på rak arm nedskrifva några bekännelser å la Rousseau, förbigår jag den rad af omständigheter, genom hvilka jag slutligen blef en homme de la plume, för att framställa ett annat, för icke fullt tre veckor sedan ännu lefvande exempel på hurusom ingen undgår sitt öde, åt hvilket håll de naturliga fallenheterna än må ligga, eller hvilken väg omtänksamma fäder än må bestämma att deras förhoppslogstalla söner ovägerligen skola gå. Det är förskräckligt, sade G. till en bekant, hvad min pojke kostar mig mycket pengar. BSednast i förra veckan måstejag köpa för 25 riksdaler lärda böcker åt honom.t Hvilken väg går gossen?4 frågade den bekante. Jakobs Bergsgata och Gref Thuregatan, f. d. Smala gränd, och jag beklagar honom om han går någon annan, yttrade fadern med myndighet. Nyligen aflidne generalmajoren af Dahl. ström var son sf en kyrkoherde på landet, ochbestämdes af sin fromme fader för prestembetet, åt hvilket håll ynglingens Upsalastudier också voro riktade... Då unge D. var ett par och tjugo år gammal, behöfde bans far en adjunkt, och som gubben väl tyckte att sonen var närmast dertill och måhända äfven i honom ville se sin efterträdare i pastoratet, vände han sig till konung Gustaf IV Adolf med en anhållan om åldersdispens för ynglingen. Gud och folket! Att begära en olaglighet af Gustaf IV Adolf, det var lika orimligt som att hoppas att vår nuvarande regering skulle falla undan för en kapris af: allmänna opinionen i fråga om till exempel atelierbyggnaden vid Carl XIII:s torg. — Jag kan ej bevilja er son åldersdispens för att bli prestX, svarade konungen allvarsamt, tmen vill han ha en plats som fänrik vid landtvärnet, skall han få den. Pappa Dablström tyckes ha varit en beslutsam man, som visste att lyckan blott en gång bjuder ut sig och att det då gäller att begagna tillfället, hvarför han underdånigst tackade och emottog den erbjudna fänriksfullmakten för sin son. Det var 1808. Unga D. deltog redan samma år i finska kriget och var med i slaget vid Lemo; deltog under tyska kriget såsom brigadsdjutant i bataljernavid Gross-Beeren, Dennewitz och Roslau, vid hvilket sistnämnda tillfälle en bäst blef honom undanskjuten och han sjelf erhöll två blessyrer, och tjente sedan upp sig; såsom vi höra, till kapten, till major, till öfverste i generalstaben, tillvehef för Elfsborgs. regemente, till generaladjutant, till general major, till landshöfding och militärbefälhafvere på Gotland. Hede g neral Dahlström gått den presterliga vägen — ja, då skulle han måhända ha dött som biskop, eller, om han äpnu