verförda till Grekland. Befolkningen i Pireus snart förstärkt af en från hufvudstaden tillströmmande folkmassa satte sig med ursinnig förbittring emot flyktingarnes landsättande, kallande dem förrädare och fega stackare och hotande att massakrera dem om de understode sig att sätta foten iland. Kavalleriafdelningar, som i största hast blifvit afsända från hufvudstaden, myndigheternas mellanträdande och amiral Simons förklaring att han till hvad pris som helst skulle landsätta flyktingarne, förmådde ej lugna sinnena, och då en fransk skeppsslup försökte sätta i land omkring femtio af dem, under bevakning af en afdelning franska marinsoldater, mottogos de af ett hagel af stenar, beledsagade af det ursinnigaste skrän. Två af dem som först stego i land dödades på stället och de öfriga räddades endast genom ett hastigt återvändande till fartyget från samma öde. Mer eller mindre stormiga uppträden föreföllo ända till aftonen. Myndigheterna i Pirzeus hade emellertid protesterat mot den franska amiralens åtgärder, och de blefvo till följd deraf inställda. Man öfverenskom slutligen att flyktingarne skulle öfverföras till den lilla ön San Giorgio i Salamisviken, der de ännu den 24 voro qvar. FlyktinSarne utgjordes till allrastörsta delen afvagabonder från Konstantinopel, Smyrna och sjelfva Athen, som redan en längre tid legat i underhandling med Mustapha pascha och slutligen för ett pris af sex eller åtta turkiska livres samtyckt att sträcka gevär. Det nya kabinettet företer deti Grekland ovanliga förhållandet af fullkomlig endrägt mellan dess ledamöter och räknar en öfvervägande majoritet i kammaren. egeringen har gifvit huset Henri Bonnåir i Paris koncession på sjön Copais utlappning. I stället för Rangahes, som afsagt sig uppdraget, afgår general Kalergis i en särskild boskiokniug, till Washington. Ett röfvarband, som länge varit provinsen Gartyniens skräck, har blifvit tillfångataget, och en ny skara montenegrinska och servieka frivilliga har ankommit till Patras för att begifva sig till Candia.