3 TaB BR Ido K. Sramatiska teatern: En odåga; komedi fyra akter äf F. Hedberg. Att författa en god komedi af det högre slaget, en sådan, som i hufvudsak tillfreds ställer vår kritiska tid, är utan tvifvel er af de svåraste uppgifter, en dramaturg kan förelägga sig, i synnerhet om han vill hemta innehållet för sitt stycke ur det honom omifvande lifvet och söker at i en konstnärig bild återse någon mer eller mindre framstäende, märkvärdig, egendomlig sida af detsamma. Två af de vanligaste stötestenarne i hans väg äro: rå naturhärmning utan id, utan lyftning å ena: sidan, och falsk idealisering, onatur, osannolikhet å den andra. Oaktadt dessa och flerfaldiga andra svårigheter har hr Hedberg likväl frpit verket an och i En odåga sökt åstadomma något ungefär af samma art som den högre franska sedekomedien, hvilken närmar sig skådespelet. Utan all fråga besilter författaren åtskilliga egenskaper, som komma honom väl till pass härvid, såsom långvarig och mångsidig erfarenhet af scenens fordringar, en klart utpräglad, sund och kraftfull lifkåsigt samt mycken värme i framställning. Om det oaktadt En odåga ej förmår tillfredsställa åskådaren vid närmare granskning, så beror detta på väsentliga brister, så i plan som karakteristik, hvilka ligga i öppen dag. Plananläggningen, som aldrig varit författarens starkaste sida, lemnar redan tillfälle till vigtiga inkast. Odågan? Thure, tydligen afsedd till hufvudperson, framstår också i förgrunden under de två första akterna, men under de två sednare splittras intresset mellan flera personer och tilldragelser, så att åskådaren änner sig sakna den alltid nödvändiga enheten. Detta förhållande beror utan tvifvel på den vändning handlingen i slutet af andra akten tar, och -hvarigenom Thure, i stället att fortfarande uppträda som den efter en kraftfull verksamhet törstande ynglingen, blir ett slags spion på sin styfmor och hennes förmenta älskare. Med detsamma denna figur träder mer tillbaka, tager också stycket en annan färg, om till sin fördel, vilja vi lemna osagdt. I fjerde akten) har den visserligen åter glidit in i de spår, som från början tyckas blifvit densamma anvisade; men — och häri ligger ett bestämdt fel — den öfvergångstid, under hvilken så vigtiga förändringar inträffat, är förlagd mellan tredje och fjerde akterna: vi lära känna den endast genom berättelser. Att den sannt dramatiska utvecklingen af handling och karakterer derigenom lidit mycket, torde enhvar med någon kännedom om dramais fordringar inse.Flera andra omständigheter skulle äfven med fog kunna anmärkas ; vi tillåta oss endast påpeka det sätt, hvarpå possessionaten? Hafverberg i sista akten tvingas att ingå på ett ackord, något som i osmaklighet och otrolighet söker sin like, Karaktersteckningen företer enligt vår mening ännu flera och uppenbarare blottor än planen. Utrymmet förbjuder os3 en i enskildbeter genomförd framställning af-de handlande personerna. Antydningsvis vilja vi blott nämna, att Thure, odågav, är en föga originelt fattad,än mindre sjelfständigt och tilldragande tecknad figur, bvars ständiga talande -ynes vara hans enda sätt att verka; brukspatron Falk och hans fru är ett troligen sällsynt par inom den sfer, dit författaren förlagt dem; äfven deras karakterer, isynnerhet fruns, lida af uppenbara inkonseqvenser och oklarheter. Och en rent af vidrig figur genom sin brist på all slags ideal hållning, genom sin lumpenvhet i alla afseenden, är baron Stjerne, som dock så väsentligt ingriper i handlingen: Ett motstycke till honom är Halfverberg, som äfven inverkar på gåvgen af det hela och derföre bort framställas som en dramatisk figur, ej som en plump karrikatur utan körna, utan lustighet och originalitet. Naturligtvis ha vi, oaktadt framlållandet afdessa brister, ej för afsigt att frånkänna stycket alla förtjenster. Ty af en författare med-hr Hedbergs föregåenden bar man rätt att vänta åtminstone åtskilliga sådana. Flera enskilda situationer äro behandlade med talang, smak och kraft. Vi framhålla särskildt bland dessa exposn i första akten, som, oaktadt sin något borgerliga enkelhet, tilhalar genom den sunda, kraftiga och vackra stämnin -, hvaraf den uppbäres: det är-en i all sin enfald verkligt intagande och sannt tecknad tafla af svenskt lif. Just denna ansats till en nationel hållning hade, enligt värt. omdöme, kunnat och kort tagas vara på vida mer, än nu skett. Den återfinnes dock i flera af bifigurerna, som derför också verka behagligare på åskådaren än de flesta af hufvudpersonerna. Fader Jansson är en sådan äkta svensk kärngubbe, och hans familj och den gamle smeden Nilsson ha likaledes samma tilldregande tyeke. F. d. hoflakejen är i annat afseende en ypperligt upptattad figur ur verkligheten, en bild i smått af den bortdöende gamla ?gentillessen? hos oss. Om utförandet kan med fog sägas, att det för vanliga ögon öfverskyler och förtar intrycket af många bland de svagheter, vi här ofvan antydt, och således högst väsentligt bidrager till styckets uppebållande. Hr Elmlund bar som Thure Falk flera lyckliga mömenter, bland hvilka vi-säörskildt omnämna hans strafftal till styfmodern itredje akten, emedan det fordrar mycken kraft hos den framställande för att ej förefalla torrt och predikande. För öfrigt måste han ursäktas, om han ej förmår framkalla ett djupare intresse för denna figur. Brukspatronen har i hr Hanson funnit en representant af synnerlig förtjenst; hans spel i andra akten och de sista scenerna af den tredje utmärker sig genom en välberäknad hållning och en natursanning af rätta slaget. Äfven fröken Sandberg som Leonora synes oss fylla sin plats med vanlig smak, fast hon naturligtvis ej kan fullt förklara den orimligt hestiga omkastningen ifrån en flärdfull mededocka till en älskande mor och maka, som brukspatronessan undergär. Bruksbokhållarens, löjtnantens och dottrens i huset mindre framstående partier återgifvas på ett lämpligt sätt af hrr Kinmanson och Hartman samt fröken Dablqvi t In spektorsfamiljen (hr Broman, fru Wennbom, fröken Ringvall inlägga äfven mycken förtjenst om det hela, likasom de andra, åt det komiska lutande eller rent komiska figurerna, bland hvilka hr Norrby bör nämnas i främsta rummet för sitt verkligen förträffliga spel com den gamle Andersson. För öfrigt går stycket med den precisiou och säkerhet. man å Dramatiska teatern a PM nm Ön oo Fe RA BA en Jr Lt DO AR oo mt nm AD Py ma Ö HIA LJ PR AR EK RR AN