Lt Nan som står under regeringens ontroll. Några eftergifter ha äfven blifvit i! gjorda i afseende å församlingsfriheten, och det är nog möjligt, att fransmännen en gång skola få tillåtelse att samlas i all tystet för att tala om politiska angelägenheter på ett fullkomligt oskadligt sätt. Att fästa verldens up märksomhet På dylika obetydliga förändringar och högtidligt underrätta henne om, att de utgöra den frihet, kejsaren under en lång foljd af år har hoppats kunna skänka sitt land såsom den sista välgerning han kan bevisa det, är rent af löjligt. Är allt detta tecken på styrka eller svaghet? Känner kejsaren så fast på tronen och så säker på att kunna efterlemna kronan åt sin son — är kejsarriket så oåterkalleligt förbundet med Frankrikes framtid, att han tror sig i stånd att göra allt hvad Han får i sinnet, så att han, när folket beder honom om friheten, i stället för bröd kastar åt supplikanterna den minsta sten, han är i stånd att finna? Eller är han så tveksam om hvad som bör göras, att han i lika hög grad frukter för att gifva fribet och att afslå bönen, så att han gjort sina små eftergifter af idel förtviflan? Att Frankrike för närvarande är missnöjdt, betviflar ingen. Det har i lång tid måst sakna friheten i landet, hvilken det sannolikt icke sätter stort värde på, utom så till vida, som det måste vara förödmjukande att italienarne och preussarne betraktas såsom mögna attåtnjuta ett fn då fransmännen anses omogna dertill. en på sednaste tiden har Frankrike också måst sakna ära i sitt förhållande till utlandet, och fransmännen lägga mycken vigt på, att deras förhållande till utlandet är ärofullt, Monitören tillkännagifver, att regetingen rätt innerligt önskar lemna upplysningar om den utländska politiken, Kanske skola fem medlemmar finna sig manade att fråga i den rätta tonen; afielningarne skola då få en vink om att besluta, att frågan får göras, och så skall7 man få en förklaring om Frankrikes utrikes politik. En sådan. förklaring afvaktar landet säkerligen med otålighet; fransmännen ha. lika litet som andra nationer kunnat förstå denna politik, oeh om förklaringen i motsats till de flesta förklaringar verkligen upplyser hvad som är dunkelt, skall den bli högst intressant. Den hofvudriktning, som Frankrikes utländska politik följt, kan måhända rättfärdigas; men det finns dock afwikelser, som nog kunna tåla vid att belysas. Alla medgifva, att man icke kunde handla klokare än att utrymma Mexiko, då amerikanarne fordrade det; regeringen handlade i detta afseende blott i öfverensstämmelse med nationens önskan. Men det skall bli intressant att erfara, huru regeringen tror det förenligt med Frankrikes ära att lemna Mexiko, utan att ha sörjt för de mäns säkerhet, asom ha litat på Frankrike; nuderstödt 2 och hjelpt dess här. På samina sätt kan den undfallenhet, som -Frankrike visat Preussen, kanske ha varit ursäktlig, ja till och med berömvärd. Det skulle dock ieke blott vara intressant, utan i högsta grad lärorikt att erfara, huru franska regeriogea vill förklarar den omständigheten, att. Frankrike begärde ett område, till hvilket det påstod sig ha rättighet, och tålmodigt fann sig i, att dess anspråk utan omsvep afslogs: Detta är fransmännens ömma ställe. De ha blifvit hånade i Europas åsyn och skämmas. Och när några af deras ledare påstå, att tiden är inne, då Frankrike kan ha godt af att deltaga isina egna angelägenheters styrelse, svarar kejsaren, att han beslutit uppfylla deras begäran, och att om fem folkrepresentanter hädanefter sknfiligen göra regeringen en oskadlig fråga, skall hon verkligen gå så långt, att hön vill öfverväga, öm hon skall besvara den eiler ej. Man måste verkligen. vara mycket förnöjsam i Fsankrike, om detta kan tillfredsställa.?