AT TD IMER BUMTESGULLANGTE, BELL MUR Kairo upptäckt en sammansvärjning mot vie konungen. Hans farbror, Halim Pasch och dennes sekreterare hade blifvit fäng lade natten mellan den 4 och 5 Jan. iCauserier från Paris. Ett besök på Charenton, — Musikalisk underhållning f dårar. — Musiken och vansinnet. — Porlan i Adric tiska hafvet. — Ingres. — Fröken Georges. Christina Nilsson. Hyem har ej hört talas om OCharenfon Intet dårhus i hela Europa är så ryktbar som detta hospital invid Paris. De fransk: romanförfattarne ha spridt en hemsk glen öfver de parisiska galenskapernas sista fri stad ofvan jord, och man känner sig verk ligen litet underlig till mods då det bli fråga om att träda öfver dess tröskel. Det är konsert på Charenton i afton, er musikalisk underhållning för dårarne och några få inbjudna gäster. Om ni vill så följas vi dit. Vägen är lång, men en fiacre för oss snart ditut. Det är redan mörkt då vi anlända till porten och ringa på för alt! få inträde. En tjenare för oss upp till ett rum, der en liten samling damer och herra: redan vänta på konsertens början. Bland sarälingen befiona sig de upptrö dande artisterna; Der ntärka vi sångerskan fru Vaudenheuvel-Duprez, hennes bror, tenor:ångaren Lon Duprez, pianisten Diemer, första violinisten vid. komiska operan, hr Collougne m. fl; Alla biträda de gratis och denna uppoffring länder artisterna till stör heder, så mycket mer som de sjelfva erbjudit sig alt genom trollkonsten af sina talanger bringa en stund ef förströelse och nöje åt dessa olyckliga varelser, som vand.a i vanvettets förfärliga mörker: Klöekan slår nio och i detsamma inträder en tjenarg, som med en geste und. irättär artisterna och de inbjudna att publiken väntar. I ett ögonblick försvinna alla leenden, sångerskan bleknar och buketten darrar i hennes hand, violinisten ser tankspridd ut och biter sig i läpparne. Också ör det ingen vanlig. publik som väntar dem. j Vi träda in i konsertlokalen. Det är en stor fyrkantig sal, prydd med höga speglar och upplyst af en präktig ljuskrona. 1fonden är en tre fot hög estrad, som sträcker sig öfver hela sälens bredd. Det är artisternas och de kloka åhörarnes plats. Salen delås af en öppen gång i tvä delar och på ömse gidör om gåbgen sitta dö sinnessvaga, männerna till höger, qvinnorua till venster. På hvarje sida om estraden leda öppöa dörrar till två andra salonger, också uppfyllda ef patienter. Midlemot estraden står en rad uniformsklädda vaktare. Vid artisternas inträde resa sig männen från sina: bänkar och helsa. vördnadsfullt. Qvinnorna förblifva sittande och betrakta de främmande utan något synbart iutresce. Alla intaga sind platser och en djup tyst nad inträder, en stillhet så andaktsfoll att man skulle kunia (rö sig vara i en kyrka. Pianisten slår an några ackorder och könserten börjar. Men vi måste uppriktigt tillstå aft det icke är för artisternas skull vi kömmit hit och derföre sysselsätta vi oss med publiken. Första anblicken ger ingen aning om att vi befinna oss framför några hundra dårar. Då man kommer till en könsert på Charenton väntar man sig något annat än enpublik som är, lugn, allvarsam, ja till och med intresserad. Man trodde gig blit vittne till något öfverraskende, ja kanske till något rysligt. Men sådant erbjuder sig! icke, ty alla äro Jugnw och stilla. Det uttryck, som hvilar öfver de flesta patienternas ansigten — isynnerhet männens — är en dyster nedstagenhet. Det ser ut som om de vore i medvetinde af sin hemska olycka och att de bure sin börda med den undergifyenhet, som alstrar då man känner att bördan icke kan afkastas. Qvinnorna synas i allmänhet mindre ned tryckta, och — förunderligt! — koketteriet öfverlefver hos dem själens död. Se denna samling qvinnor, som nästan alla ha prydt sig med det grannaste de ha kunnat få fatt uti. Der på första bänken sitter en, gom. söker på bästa sätt visa en liten fot, klädd i en röd saffianssko, Han har säkert varit vacker en gång — det visar ännu hennes vissnade ansigte — och hennes lilla fot har nog förr väckt beundran, fästän den nu förgälves söker fästa uppmärksavheten. Helt nära damen med: den lilla foten sitter ett medelålders fruntimmer, eom oupphörligt flätar sitt präktiga svarta hår. Hon har också utmärkt vackra tänder och småler jemt för att visa dem. En tredje sitter vårdslöst lutad mot ryggstödet. och fläktar med en solfjäder. Hon bär en hatt af en besynnerlig form och färg Den var eineilertid på mudet för tjugo åÅ trettio år sedan, och hän bar den där hon var ung, vacker — tillbedd ksnhända. Modet bar vexlat hundra gånger sedandess, men för henne stannade lifvet plötsligt, och hön visar den tidens elegans, likasom. urvissren pekar på den tinima då uret stannade. Der längst börta sitter en besynnerlig figur, som genom sin utspökade drägt drar våra blickar till sig. Öfver sina skuldror bär hon ett kappfoder af grått skinn, fuilt med kala fläckar. Hennes hår är grått och prydt på det mest fantöstiska sätt med amlä plymer, urblekta band och artificiella blommor. Midt öfver hjessan lyser något rödt af en ovanlig form — det är en stor morot!