Htannen dock ett ögonblick och hören mig. Sägen mig uppriktigt, bvad veten I om dessa inrättningar och deras befolkning? Har nåon af eder inträdt inom dess dörrar? Har et fallit någon af eder in att se till, huruvida dessa qvinnor, hvilka köld, nöd, hunger och elände ofta drifva inom dess murar, äro underkastade samma kroppsliga lidanden som I sjelfva? Hafven I någonsin tänkt, att äfven här stundom klappar ett varmt modershjerta? Hafven I någonsin bevittnat de tårar, som icke sällan blandas med modersmjölken? Hafven I slutligen nägonsin skådat dessa oskyldiga små, hvilka omedvetna om deras sorgliga öde, slumra så fridfulla på de halmfyllda kuddarne? Jag tror det icke. Stannen derföre och hören mig; jag skall icke länge uppehålla eder. Det är en sanning, som jag icke vill förneka, att ganska många af de qvinnor som intagas på barnbördshusen, med skäl kunna hänföras till den beklagansvärda klass, som man : benämner samhällets afskum. Nedsjunkna uti den djupaste moraliska förnering oeh kroppsligt förstörda af utsväfningar, nöd, smuts, ohyra och elände af alla slag, lefva de ett uselt lif, utan framtid, utan hopp. Deras åsyn väcker vämjelse vch det förundrar mig icke, om hvarje dygdig qvinna med fasa vänder sig ifrån dem. Men man misstager sig mycket om man tror, att alla, eller ens flertalet äro sådana. Ganska många äro gifta hustrur, so.n af fattigdom och brist på det nödvändigaste söka vård och hjelp i dessa barmhertighetsinrättningar. Största antalet torde dock vara tjensteflickor, som, ibland af lättsinnighet men kanske lika ofta af svikna förhoppningar och retande lockelser dukat under för frestelsen, utan att derföre vara hemfallna under lasten. Jag tillstår dock öppets att jag icke kan, med någon tillförlitlighet afgöra, på hvilken grad af moralisk ståndpunkt dessa qvinnor i allmänhet befinna sig. Det är i egenskap af läkare jag mottager dem under min vård, och för läkaren är hvarje menniska, rik eller fattig, ond eller god, lika berättigad af hjelp, synnerligast vid sådana tillfällen, som här är i fråga. Den som mest är i behof deraf egnar jag största omsorgen och har ej rättighet att efterfråga, huruvida hon deraf gjort sig värdig eller icke. Det må alltså förlåtas mig om jag icke längre upphåller mig vid detta ämne. Skulle dock, emot förmodan, ännu någon tvekan uppstå, om dessa qvinnor kunna anses vara värdiga föremål för skyddsföreningens verksamhet, så ber jag få erinra, att qvinnorna blott utgöra halfva befolkningen inom dessa inrättningar. Andra hälften utgöres af de späda barnen, hvilka, ehiru födda af så usla föräldrar, äro lika älskliga, lika värnlösa som andra barn och det fordrades i sanning ett hjerta af sten för att icke rjras, då de, vid inträdet i verlden, sträcka sina små armar, liksom bedjande om hjelp, men blott träffas af mer eller mindre liknöjda blickar. Så länge de pjuta vård inom inrättningen äro de i allmänhet Jugna och erbjuda för hvarje känsligt sinne i sanning en sällsam syn, der de, utan aning om det lif som väntar dem, söka ro vid den af menniskor så djupt föraktade modrens bröst; en syn, som man aldrig kan vänja sig att betrakta, utan att förunderliga tankar uppstiga i själen och bjertat darrar i bröstet. Öfvertygad, att vi nu äro öfverens om, att skyddsföreningen äfven här kan söka mål för sin verksamhet, vågar jag hoppas, att I ännu några ögon: blick viljen egna mig er uppmärksamhet. Det är först då de känna den vigtiga stunden nalkas, som dessa qvinnor mottagas inom dessa inrättningar. Då först, då bättre lottade qvinnor söka stillhet och lugn och omhuldas af vänliga händer, det är då, som dessa utgå från sina ofta usla nästen, sjuka, utsvultna och skälfvande af köld under den icke sällan långa promenaden ifrån deras gemenligen långt aflägsna bostäder. Att under sådana förhållanden barnsängen ofta störes af svåra sjukdomar och att dödsengeln stundom bland dessa vanlottade varelser rasar på ett fruktansvördt sätt, torde icke förundra någon. Förunderligare är det i sanning, att så många kunna motstå alla dessa skadliga inflytanden. Men naturens läkande förmåga är outtömlig och detta är vår tröst, som hafva den föga afundsvärda lotten, att under sådana förhållanden understödja den i sina bemödanden. Sålunda tillfriskna månvga gemenligen temligen hastigt. Men de hjelpbehöfvandes antal är stort och utrymmet inskränkt. Snart måste de lemna plats åt andra och på 10:de dygnet, om icke någon tillfällig sjuklighet hindrar, utskrifvas de. Vid den tiden, då bättre lottade qvinnor börja ligga ofvanpå och under konvalescensen iakttager all möjlig försigtighet, måste dessa med sitt barn på armen och icke sällan med förtviflan i bröstet företaga en långa vandringen till sina usla hem. Hvad detta vill säga kunna åtminstone de begripa, hvilka efter veckors, ja månaders omsorgsfull vård, slutligen tilllåtas återtaga sina vanliga sysselsättningar. Och hvad väntar dem i dessa hem? Tungt arbete, svält; nöd och elände, hviika lidanden, isynnerhet under en vinter som denna, mångdubblas genom den isande kölden, som måste kännas så mycket fruktansvärdare i samma mån krafterna äro försvagade efter den så nyligea genomgångna barnsängen och alla organer ännu icke hunnit återgå till deras normala beskaffenhet. Jag be höfver väl icke säga att svåra och långsamma sjukdomar ofta uppkomma af alla dessa -menliga inflytanden, sjukdomar, som icke sältan grundlägga obotliga lidanden, då icke döden slutar eländet. Kasta viåter en blick på de arma barnen, hvilken syn möter oss väl då? De små skälfvande lemmarne ofta knappt höljda af våta och smutsiga trasor, kunna ej uppvärmas i det frusna skötet och skrikande söka da försäfves att stilla sin hunger vid det sinade bröstet. De dö gemenligen snart, till lycka för dem, men till föga heder för menskligheten. Nåväl! hör jag edersäga, huru kunna vi hindra alla dessa olyckliga följder af en syndig och lättfärdig lefnad? Hvad fordrar he ri väl af oss? Jag fordrar i sanning icke mycket. Jag begär icke några stora summor, inga asylert, inga kostbara inorättningar. Jag önskar icke ait dessa, låt vara, örtappade varelser skola genom slösande välgerningar befrias från den tryckande ån Eka få